Konsten att teckna en serie tre gånger

Okej, mitt inlägg om tuttar och karaktärsklyschor känns lite krångligt och ofärdigt just nu (det känns mest som ett försvarstal för ”men jag vill ju teckna sexistiskt snusk juh!!”) så vi kan prata lite om storyboarding istället.

Bildmanusarbete är egentligen den mest kreativa och roliga delen av att göra serier. För att inte tala om viktig, åtminstone för mig – ser serien inte bra ut när man ritar upp den i små, små rutor med streckgubbar kommer den inte se bättre ut layoutmässigt hur mycket tusch och detaljer man än sprutar på. Dessutom blev jag ju förtjust i japanska serier just för att det inte var samma gamla rutmönster sida upp och sida ner, så att ha möjlighet att undvika apfula fallgropar redan i planeringsfasen är ljuvligt.

När jag gjorde kapitel fem av Medley (som inte syns i Utopi förrän om ett år ungefär, ta i trä) gjorde jag misstaget att låta textmanuset utgöra bildmanus. Det ska man aldrig göra. Man ska aldrig lita på att något funkar förrän man faktiskt ser att det GÖR det.

Ovan kan ni se hur mitt nuvarande bildmanus ser ut: ”Thumbnails”. Tumnaglar. Bra för att få en översikt, omöjliga att läsa för någon annan än jag själv.

Sedan har vi…

Mer rentecknat bildmanus. Vanligtvis brukar jag inte teckna så stort om A5, men den här gången tänkte jag prova något nytt…

Själva tidningen trycks i stort format, så inför nästa del kommer jag att behöva gå upp i format även på originalseriesidorna för att det ska funka. Bäst att vänja sig.

När bildmanus är till belåtenhet är det bara att skissa serien också. Först rå-skiss, sedan fin-skiss. Får det OK, blir det tuschning. Och någonstans däremellan har jag gått in med blåpenna och korrigerat också. Men det tar vi en annan gång.

Igår passade jag förresten på att hålla en liten informell middag för ett gäng vänner tillika kollegor för att fira att Medley äntligen är på G. Och för att tacka ett par underbara människor!
Bland annat passade jag på att bjuda Olof Falk och Tomas Antila – som båda hoppat in som assistenter – på en bit mat (även Helena Söderberg hade kommit till min undsättning med sina extraordinära photoship-skillz, men hon kunde inte närvara). Hursom. Dessa hjältar fixade marginaler, specialeffekter etc, när jag satt och gjorde korrigeringar på alla halvt-digitalt-tuschade sidor som jag failat med, så jag är sjukt tacksam!
Ni drog ner min stressnivå otroligt mycket. Tack så jättemycket guys, nästa gång får jag rädda er!