Buggig skräck

Lisa

Stef påminde mig i ett inlägg på twitter om en sak jag är sinnessjukt intresserad av, men som jag kanske inte lyckas få tillfälle att ranta om alltför ofta. Så, nu när det är mulet och svalt kan man med gott samvete nörda loss.
Alla vet ju, liksom, att jag har en grej för SEGA. Det är mitt andra personlighetsdrag (mitt första är att jag har lockigt hår). Sedan ska det väl erkännas att mitt tv-spelsintresse varit i en dalande kurva sedan början av 00-talet, jag menar, jag insåg inte ens att det var just SEGA som stod bakom titlar som Bayonetta, så ointresserad har jag blivit!
Men! Vissa saker är fortfarande sjukt intressanta. Och läskiga. Brasklapp infogas här för att jag är väldigt harig av mig – as in, jag tjuter högt om någonting oväntat hoppar på mig i ett spel, och jag har en fullkomligt irrationell och innerlig zombiefobi. Så, det som jag upplever som isande kusligt kanske inte riktigt andra ser som en fullt så stor deal.

Läskigare än något skräckspel är nämligen känslan av att någonting gått sönder. Att världen är paj. Att illusionen är bruten.

Ladies and gentlemen, här är en liten lista på mina favoriter bland glitchiga skräckmoment i spel.

#1. Alla instanser av ”åh, oj jag hamnade UTANFÖR spelvärlden” här representerat av mitt älskade älskade Shenmue. Det här är fan det värsta jag vet. Jag skulle kunna ha mardrömmar om det här. Just Shenmue har dessutom en hel del hemligheter och oanvänd/gömd data, så det är ett ypperligt spel att gotta ner sig i. Bara det att det finns början till en hel stad i slutet av spel 2, en stad som skulle tillhört spel 3, som aldrig blev av. Det är sorgligt, spöklikt, och ljuvligt makabert. Men vi kommer till det senare….

#2. Mänskliga figurer som buggar ur.
I takt med att grafik blivit mer och mer realistisk har även buggarna avancerat. Något som tidigare var lite lulz (en pixelfigur som fastnar mellan två objekt och står kvar och darrar på stället, till exempel) har nu kommit att bli potentiellt… äckligt. För de här figurerna, de kan se rätt så mänskliga ut, även om de är döda bakom ögonen. Och det krävs bara små saker för att få dem att, åter igen, ‘bryta illusionen’ av att spelvärlden hänger ihop. Här är ett exempel från något krigsspel. Bioshock hade också en massa döingar som höll på att buggrycka. Blä.

#3. Oanvända områden, som debugrum (användes enligt utsago från början för att spelskaparna ska kunna prova olika figurer eller scenarion i lugn och ro). Final Fantasy VII:s debugrum är jävligt creepy, så även SA2:s och Elder Scrolls III: Oblivion (beståendes av tysta, identiska korridorer med dörrar till en miljard rum med alla föremål och fiender i spelet, fast helt… ewww).
Här är ett debugrum ur TLZ – Majora’s Mask till N64. Kusligt. Som. Fan.

#4. …och restdata i största allmänhet. Figurer, animationer, texturer, saker som skulle ha varit med, togs bort, men finns kvar som spökdata. Asläskigt. Ascoolt.

Mitt personliga favoritexempel.
Bakgrundshistoria: När (you guessed it) Sonic Adventure till Dreamcast hade utannonserats var vi alla sjukt peppade. Själv åt jag all info jag kom över. Det fanns några förtittsbilder på hur spelet skulle se ut, och på ett par kunde man se Sonics flygplan jagas genom molnen av en tvåhövdad drake. Gissa om jag var på.
Sen kom spelet, och – ingen drake. Den hade bytts ut mot ett luftskepp. Eftersom det också var ballt tänkte jag inte på det, och fastän vissa undrade över det i olika forumtrådar accepterades den snöpliga sanningen att draken tagits bort ur spelet. Snipp snapp snut.

…Tills tio år senare, då några engelska och franska (?!) hackare lyckades, över språkgränserna, rota fram en bekant textur ur speldatan. Så följde en modell. Och ett rörelseschema till nämnda modell. Någon fick för sig att länka dessa till banan med luftskeppet för att se vad som skulle hända (det som vanligtvis händer är att spelet kraschar, tydligen). Men i det här fallet lade sig draken snällt tillrätta på sin förutbestämda bana, strax efter Sonic, och Voilá:
Drakbossen i Sonic Adventure till SEGA Dreamcast var återuppstånden.

Det här spelet är för övrigt så nerlusat med buggar att det är ett under att mitt psyke överlevde det. Eller så startade den hela fascinationen för just glitchskräck…

Eww.

Och det är inte svårt att förstå varför.