2012 – året som gick. HELA året.

Lisa Nyårskrönika

Okej jag vet. Det var över tre månader sedan jag skrev något. Men nu är det första januari 2013, och det är traditionsenligt dags att säga någonting om året som gått. Grejen är att jag är så trött och inte riktigt kan komma till ro, så det här kommer bli en aning förvirrat.

Året kan summeras med: jobba med Medley. Detta är på riktigt allt jag gjort under året, med vissa undantag. Efter varje deadline väntar en ny, och jag var så trött på det sättet att jobba på när sista kapitlet väl lämnades in. Men vi kommer dit.

För att kunna summera året har jag helt sonika kollat vad som står i kalendern. Annars skulle jag inte kunna minnas allt, misstänker jag.

 

Januari – La vie n’est pas pour les amateurs

Året inleddes bra. Jag lämnade in kapitel 5 (på 32 sidor med brutalt många fler omteckningar än väntat) och packade mina väskor för att besöka seriefestivalen i Angoulême tillsammans med Galago.  Ni kan läsa ett kortfattat inlägg här, och ett mer utförligt inlägg här.

Jag hade handtextat en del material i Galagos franska antologi, och hade nöjet att få se när den lanserades. På plats invigdes även en utställning, ”La vie n’est pas pour les amateurs” – på svenska ”Livet är ingenting för amatörer” – som var frukten av Kristiina Kolehmainens enträgna arbete under flera år för att få ett officiellt samarbete med festivalen. Detta styrdes sedermera upp alldeles galant av Josefin Svenske i egenskap av kurator, och efter en lyckad premiär reste utställningen vidare till Paris.

Jag fick senare veta att Kristiina hade varit benhård på att utställningens svenska premiär skulle vara i Botkyrka Konsthall.

 

Februari

Tecknade toner

I ett led att bli bättre på offentliga framträdanden och göra något utanför min comfort zone deltog jag i Serietekets programserie Tecknade toner. Skrev lite om det här.
Det här uppmärksammades såpass att jag fick möjlighet att göra det igen ett par månader senare under ett projekt i Halmstad. Teckna improviserat på tid är inte bara asläskigt, det är även en hisnande känsla som alla borde uppleva någon gång. Kudos till Serieteket!

Resultatet blev klart knarkaktigt.

Manusdoktorn kan komma

Nu inleddes även samarbetet med Sara Bergmark Elfgren på allvar. Aldrig tidigare har jag haft någon som gått in och petat i Medleys manus, men vikten av att kunna kolla på sin berättelse med andra ögon ska inte underskattas. Saras inblandning skulle under året innebära både slakten av flera ”darlings” och introduktionen av helt nya idéer. Hon är inte rädd att säga vad hon tycker, och många gånger märker jag själv vad som är viktigt när jag tvingas försvara mina val.
Det här är en viktig pusselbit som ledde till att jag nu i början av 2013 ska försöka fokusera på manus i första hand, berättelsens röda tråd och figurernas roll. Det är ett hantverk där jag fortfarande har mycket att lära.

 

 

Besökte P3:s populärkultur-radioprogram PP3 två gånger under våren. Första gången handlade det om superhjältar, jag deltog som en något förvirrad gäst och lyckades kläcka ur mig både det ena och det andra. De klippen kan ni höra här. Skrev även ett litet inlägg om besöket som ni kan läsa här.

Andra saker jag gjorde denna månad var att hålla en workshop i Bälinge, teckna en seriestripp till Science Fiction-bokhandeln, ta en tur till Malmö samt påbörja en neuropsykiatrisk utredning.

 

Mars

Workshops

Den här månaden hade jag flera engagemang, ett projekt på en högstadieskola och två enskilda workshops för vuxna. Det är alltid lärorikt att undervisa för olika grupper, man får variera kursupplägget och hitta kärnan i vad man vill förmedla. Det är oavsett väldigt viktigt att komma ut och gå tillbaks till grunderna, minnas vad som är viktigt.

 

Radioteckning

Redan under mars kom jag tillbaks till Sveriges Radios lokaler för att åter igen delta i PP3, denna gång som surprisetecknare för Kakan Hermanssons svenska version av Game of Thrones. Inslaget kan ni lyssna på här.

 

Och.

Och sedan har vi det här hemska, det osannolika, det här jag drar mig för att minnas. För i mars 2012 hände någonting fruktansvärt. Någonting som påverkade och kommer att fortsätta påverka serie-Sverige hårt. Vi förlorade vår mamma. Vi förlorade den personen som alltid stod på vår sida.

 

Kristiina Kolehmainen. Det har snart gått ett år, men jag kan fortfarande inte helt acceptera att du är borta. När jag tänker på det grips jag av en sorg och en frustration som gör mig alldeles handlingsförlamad. Allt hon hade byggt, hur skulle vi kunna bevara det? Vem ska kunna axla det?

Under året har jag kommit att acceptera att vi måste axla det här – vi – allihopa. Och det är verkligen ingen lätt uppgift och det finns många hinder på vägen, men att inte göra allt för att föra Kristiinas arv vidare är otänkbart. Jag kommer att återkomma till det här senare. Skrev ett långt inlägg om Kristiina som ni kan läsa här.

 

April

En månad som brukar vara fylld till bredden med förberedelser inför SPX, så även detta år – med undantaget att SPX hade blivit Stockholms Internationella Seriefestival, och att Kristiina inte skulle närvara på detta allra första SIS.

 

Nolltrefem

Månaden började med att jag bodde hos Björn en vecka och pendlade till ett engagemang i Halmstad – en serieworkshop med ungdomar i åldrarna 15-25 som avslutades med ännu en Tecknade Toner-föreställning.

Det här formatet med att skapa ett fansin tillsammans med gruppen är något jag hade velat prova ett tag, inspirerad av bland annat min fantastiska vän Yvette. Och det blev faktiskt i slutändan ett häfte som ställdes ut och kunde beskådas av besökare. Det här gav mig en knuff att prova konceptet med fler grupper under året, och förmodligen behöver jag snart behöva skriva om kursbeskrivningarna på hemsidan. De börjar bli utdaterade.

Press

Inför SIS knep Medley omslaget på SvD Kultur – skrev ett inlägg om det här.

… Och bara någon dag senare var jag med på TV4:s morgon-teve tillsammans med Anders X på Serieteket, vilket ni kan läsa om här. Utopi fick sin beskärda del tid och det blev en på många sätt typiskt inslag. I alla fall om man snackar seriejournalistik.

 

SIS2012

Jag deltog i två programpunkter på seriefestivalen – ett Medleysamtal med Fabian och som moderator på Debutantpanelen. Båda får man säga gick över all förväntan.

 

Hela festivalen inleddes med en minnesstund för Kristiina. Det var så mycket känslor, så mycket tacksamhet och sorg och ändå viljan, framtidshoppet. Jag och Stef vågade oss upp på scenen för att hålla ett improviserat tal. Det kändes viktigt. Att få berätta, försöka få folk att förstå vad vi har förlorat och hur mycket som hänger på oss nu. Jag vill tro på att vi kan fixa det här.

 

På Sofia Olaussons initiativ anordnades även en utställning där många serieskapare deltog med en bild av Kristiina. Min bild känns mer än något annat som ett sätt att försöka trösta, tanken att äventyret fortsätter någonstans. Det är det jag hoppas.

 

Mycket hände under festivalen. Känslor upp och ner. Jag fyllde år. Inlägget kan ni läsa här.
Under hösten släpptes en bok med porträtt och texter där flera serieförlag gick samman och som dessutom delades ut gratis. Kristiina från Kotka.

Maj

Manusmöten. Workshops. Arbete med serien. Deklaration. Seriestripp till Science Fiction-bokhandeln.

 

Jag arbetade en massa. Det var varmt, det var vackert. Jag hade mindervärdeskomplex och kände mig som en börda för mina kollegor. Rustade ateljén för våren och sommaren.

Bloggade ingenting.

Juni

Sommaren inträder. Vilket inte gjorde någon större skillnad för min del, maj blev juni helt obemärkt. Manusmöten, jobba med serien, workshopprojekt. Mest jobba med serien.

Och så en tur till Östersund för att få lite luftombyte.
Jo, en rolig sak hände – jag åkte med animéradion och spelade in framför livepublik på det allra sista Uppcon. Det var riktigt skoj.

 

Fanart av Alice Engström. Hon var också med på Uppcon!

 

Senast jag var på Uppcon var jag nitton. Det var alltså åtta år sedan, då jag fortfarande tillhörde målgruppen samt var ung och benägen att cosplaya. Nu var jag tanten som förundrades över nivån på cosplaydräkterna. Dem kids craaaazy.

Jepardesu.

I slutet av månaden bildade jag aktiebolag, Korkskruv Mediabilder AB.

Juli

Den här månaden gick ut på exakt en sak.

Åsa Ekströms ljusbord?! Detta kan bara betyda…

Tuscha.

 

Lägg även märke till att jag gick till tandläkaren, tränade och käkade både lunch och middag med min familj under ett par tillfällen. Jag har dessutom bildbevis att det käkades vattenmelon. Men annars? Tusch. Det här var alltså då jag fortfarande försökte vara ledig under helgerna.  HA HA HA.

Augusti

På samma sätt som maj gick in i juni, gick juli in i augusti. Till min stora förtjusning hade sommaren bestämt sig för att regna bort, så jag hade inga problem att hålla mig till ritbordet tills ännu ett kapitel var inlämnat (som vanligt i grevens tid).

Men under augusti släppte jag ändå på kontrollen, jag följde min familj till Östhammars skärgård och hoppade in som bartender på min mosters och svärmors 50-årskalas i Östersund; jag tog semester.

Har få minnen från detta, men skrev uppenbarligen ändå om det här.
Hösten väntade.

 

September

En epok går i graven – inte en, utan två faktiskt.

Den här månaden var jag aktivt med och tog beslutet att lägga ner två ekonomiska föreningar som jag hade trätt in i exakt fyra år tidigare, hösten 2008.

 

Myling Media
2008 – 2012

Myling Media var ett skräckserieförlag som hösten 2009 gav ut skräckantologin Silhuetter. Då det begav sig var vi alla fulla av idéer och ambition. Vi ville lägga fokus på en förbisedd genre inom serier, vidareutveckla den och lyfta fram nya serieskapare.
Vi gjorde antologin Silhuetter, vi fortsatte att ha möten och spåna vidare vad vi ville göra. Vi gjorde mockups och startade upp ett webbaserat projekt som skulle ha mynnat ut i olika saker – minialbum, en tidning, ett bokprojekt? Men tiden räckte inte till, vi drogs i olika riktningar, och i slutändan bestämde vi tillsammans att det var bäst att lägga ner förlaget. Käka middag, ta en öl, dansa Gangnam Style.

Jag är väldigt glad över att vi gjorde det vi gjorde, och avslutet var mycket fint. Jag älskar mina karlar. 

 

Ateljé Otecknad
2008-2012

Jag och Egil, hösten 2008.

 

Hösten 2008 hade jag precis flyttat tillbaks till Stockholm och sökte ateljéplats. Det gjorde även en bunt av mina vänner, så tillsammans bildade vi en ekonomisk förening med avsikt att driva en ateljé. Det gick både bra och dåligt. Under fyra år skiftade medlemmar nästan konstant, det var stressigt och har mer än något annat tärt ner mitt förtroende för mina medmänniskor och kollegor. Därför att driva en förening är JOBB. Det krävs att folk är insatta, åtminstone till en viss del.
Å andra sidan finns det ingenting som har betytt så mycket för mitt skapande som att ha en ateljéplats. Det är viktigt att ha en fast punkt, att gå till jobbet och sedan vara ledig när man är hemma. Att ta det man gör på allvar. Jag kämpade med Otecknad eftersom det verkligen betydde mycket för mig att ha just det, men under åren har jag velat lägga ner föreningen åtskilliga gånger just på grund av obalansen i t.ex arbetsfördelning och liknande saker. Jag har lärt mig mycket av Otecknad. Och jag kommer både att sakna det, och att inte sakna det.

 

Sista titten.

Jobb

Utöver det fanns såklart Medley att oroa sig över. Det hade gått upp för mig att det skulle komma in mer jobb under hösten, och det skulle bli svårt att hinna allt. Vikarierade på Kulturskolan, mailade med uppdragsgivare och jobbade såklart paralellt med sista kapitlet till boken, kapitel 8. Jag hade tre månader kvar på Otecknad, så jag var inte oroad för den sakens skull – men jag bad till Crom att inte få några oväntade överraskningar på mitt fat… och så bokmässan också då.

Bokmässan

Ganska kul bokmässa. Är inte helt säker på varför jag åkte, men jag deltog på Seriescenen och pratade lite om Medley.

Oktober

Här vet jag verkligen inte vad jag höll på med. Jag arbetade varje dag, hur många timmar som helst, efter ett strikt schema. Vikariera, tuscha, workshop, planera workshop, tuscha, fixa ateljéplats, workshop, science fiction-bokhandeln-seriestripp, tuscha tuscha tuscha, fixa referensmaterial, ordna ersättare för workshop, möten, kontrakt, workshop, göra hemskt säljomslag, planera boken, styra upp manus, workshop, boka in tid för pressfoton, möte, ta pressfoton, tuscha tuscha tuscha. Den här månaden tjänade jag in pengar som jag kommer att kunna leva på under våren samtidigt som stora delar av kapitlet blev klart, MEN:

 

Jag ska aldrig göra såhär igen.

 

November

Här började jag förstå att det inte var möjligt för en enda person att göra så mycket. Så jag kröp till korset och planerade in en defintiv slutboss-deadlinehelg med hjälp av Tomas Antila, Alice Engström, Iggy Drougge – och som joker i sista stund – Stina Lövkvist. För att det skulle funka fick jag lov att i det närmsta färdigställa en sida om dagen och sedan lämna allt som någon annan skulle kunna göra tills dess. Specialeffekter, tegelstenstruktur, sandkorn, rök, svärta. Bland annat.
Jag hyrde även ut min vän Olle i mitt ställe på en högstadieskola och hade planerat att studsa tillbaka och ta de sista workshoptillfällena efter deadline.

Jag arbetade dygnet runt i fyra dygn, och sov cirka sex timmar utspritt på den här tiden.

Jag vet verkligen inte hur det här kunde gå, för allt var verkligen på håret. Det finns missar, småsaker jag inte är nöjd med, i sista kapitlet, men det är ingenting i jämförelse med hur illa det såg ut näst sista kvällen. Vi hade rasat efter i den redan omöjliga planeringen, sidor hade fått tecknas om på grund av misstag, bakgrunder hade fått maskerats om – men trots det var sista natten någon slags magisk rush. När allt man hade kunnat göra hade gjorts, när jag satt ensam kvar och Antila hade däckat i en fällsäng (efter att ha agerat strålande teamledare vid min sida nästan hela tiden!!).

Typ, DÄR, såg jag att jag gör allt det här av en anledning. Jag vill verkligen att just den här serien ska finnas. Min tekniska skicklighet är inte hundra, jag måste lära mig mer om manus och storystruktur, jag behöver bättra på hanteringen av svärta och en massa andra saker – men den här berättelsen är min, ingen annan kan eller kommer att göra den. Och när man beordrar folk att jobba i en viss stil, efter ett visst manér, då plötsligt blir man väldigt självmedveten om allt man arbetat fram under åren. Det finns en teknik här, och den är min.

Jag är evigt tacksam för alla trofasta vänner och läsare som väljer att stå ut med mina quirks för att det finns något som är viktigare.

Och serien blev klar.

Har ingen aning om vad som står på bilden.

Sedan var jag med i Korrerapporten i P3.

Robin Olin och Henrik Torehammar.

 

Det handlade om superhjältar. Lyssna på inslaget här.

I slutet av månaden, som grädde på moset, fick jag besök av Jenny Berggrund tätt följd av Sofia Falkenheim som båda var i stan för olika serieevenemang. Fantastiskt.

December

Flyttade in i nya ateljén.

 

Gjorde omslaget till Utopi #8. Bråkade om sagda omslag. Förlorade huvudsakligen striden. Omslaget som slutligen skickades på tryck kan – eller vill – jag bara ta en del av ‘äran’ för, eftersom färgvalet och redigeringarna inte är mina.

Snöade in.

Hade möte om inlagan och dess layout. Jobbade på nämnda inlaga, ändringar och extrasidor.
Workshopprojekt.
Skickade 99 julkort.
Firade jul.

 

Så, 2012

Det här året har jag mer än en gång känt mig urvrängd som en disktrasa. Känslan att allt alltid är i sista stund, skammen inför mina begränsningar, vetskapen att efersom man gör det här för sin egen skull och ingen annans – för ingen har bett en – så har man i förlängningen en skyldighet att göra det bästa av det. Jag är lite osäker på hur jag känner inför det här. Jag känner mig mer distanserad till de jag borde se som mina egna, samtidigt som vi mer än någonsin nu måste samarbeta. Men det kan inte helt hjälpas, jag har blivit besviken på människor, och det har skapat en bitterhet jag inte har plats för.

Sedan fick jag ett SMS från Yvette på nyårsnatten, och hon säger självklart helt sätt sak.

 

 

Det kommande året ska jag skapa någonting som jag vill läsa. Jag ska ta mig tiden att förbättra mig på områdena där mina kunskaper brister, jag ska träffa människor och ge de människorna som betyder mycket för mig den tid och uppskattning de förtjänar.

Jag ska gå på kalas.

Jag ska ha roligt.

Hej, 2013.