Det blir bättre dag för dag

Lisa Okategoriserade 0 Comments

Det har gått bra på sistone.

Och med ”bra” menar jag att det rullat på både ekonomiskt och kreativt (något som verkligen inte alltid sammanfaller). Mina serier får uppskattning, jag producerar roliga idéer och har för tillfället rätt gott om skojiga små uppdrag. 

Är för tillfället mitt uppe i ett workshopprojekt på en grundskola, försöker trycka ur mig detaljmanus för Medley samt ett bidrag till en antologi. Det sistnämnda är något av det svåraste jag gjort i serieväg, att berätta självbiografiskt är tufft. Hatten av till alla som klarar av att porträttera sina vedermödor, vardagliga anekdoter och skavanker, för jag tycker det är helt omänskligt svårt. Å andra sidan har jag även upplevt andra saker som omänskligt svåra, så förhoppningsvis kommer jag ut på andra sidan tunneln. Hoppas!

 

Saker som gör mig glad (AKA Humblebrag-listan):


IMG_6255

 

 

Men nu backtrackar vi lite (det kommer bli mer av den varan framöver, har ju inte bloggat på hela våren!). Folk har ställt mig samma frågor om och om igen, så jag radar upp ett par av dem här samt lägger till ett par påhittade så att alla är up-to-date.

Först:

manniskomaskinen-omslag

Vad var dealen med Människomaskinen?

Jo, ja. Människomaskinen var ett så-kallat ”Sidospår” av samma typ som Maestrons Dotter (vilken gick att läsa i Utopi Magasin 10-11/2013). Det är alltså en avslutad sidoberättelse som funkar mer eller mindre fristående från huvudstoryn i Medley, och just den här serien är betydligt lättare att läsa ur kontext än sin föregångare. Den utspelar sig 30 år innan huvudstoryn i Medley. Men nog om det…

 

Och du gav bort den GRATIS? Varför?

Det finns ett par anledningar. Delvis så ville jag kunna göra en sådan grej; ni vet, man är på seriefestival och får freebies! ”Holy cow, en specialtryckt serietidning med ett nyproducerat Medleyäventyr?! Jag smäller av!”. Det är lite grejen jag ville åstadkomma. Men folk har mycket riktigt påpekat att jag hade kunnat ta betalt. Det är bara det att om jag gör det till en handelsvara utstätter jag mig för en ekonomisk risk; ska man i sådant fall kanske slänga på ett ISBN-nummer, så det finns chans till bättre spridning? Jag ville verkligen inte gå back, och jag ville verkligen inte sitta med ett lager. Det var ju ändå därför Medley en gång gick över från att vara en small press till att vara serialiserad i en tidning och sedermera förlagsutgiven bok. Jag pallade inte att ha hand om bokförsäljningsbiten.
Det stora problemet jag stod inför var bara att mitt förlag inte sponsrar en sådan här trycksak. Vi hade tidigare kollat på möjligheten att samköra den med tidningen som Medley tidigare publicerats i, då hade det kunnat bli ett så-kallat ”särtryck” vilket är billigare än en fristående trycksak. Tyvärr kom tekniska problem i vägen, och slutligen bestämde jag mig för att hitta en annan lösning; en som tillät mig att gå runt ekonomiskt och som dessutom var frigjord från bokversionen av Medley (så att det inte blev den underliga situationen att jag betalar för mitt förlags PR).

Lösningen blev annonser från olika företag som jag har god kontakt med, däribland flera som jag jobbat med tidigare. Alltså, annonsörer vars varumärken jag helt och fullt kan ställa mig bakom, och som förhoppningsvis inte heller skulle ha något emot att associeras med mig, mitt varumärke, eller Medley. Genom att ge bort tidningen gratis kunde jag dessutom få bra snurr på spridningen av annonserna, och genom annonsintäkterna kunde jag erbjuda en hel tidning – inklusive en sprillans ny serie – helt i färg. Alla vinner.

Människomaskinen-10

Men jag visste typ inte att den ens skulle släppas? Varför gjorde du inte mer reklam?

Ärligt talat visste jag inte om jag skulle hinna. Eller, jag hade ganska tidigt fått med mig annonsörerna, så jag visste ju att serien skulle bli klar i en eller annan form tills SIS. Men hur skulle den se ut? Skulle jag kunna släppa ett par promotionbilder och sedan leva upp till idén om hur serien skulle komma att se ut?
Jag jobbade med Människomaskinen under halva mars, april och en bit in på maj, i alla fall alla stunder som jag inte frilansjobbade på. Och den här våren har varit väldigt späckad på jobbfronten, så att den blev klar känns lite som ett mirakel.

 

Åh, försök inte! Berätta om Medley CREW? Vad exakt gjorde dom? ÄR det ens din färgläggning, eller?

Oj, ta det lugnt med frågorna! I tur och ordning: Jag hade ovärderlig (eller, de fick en liten slant…) hjälp av Randi Johansson och Anna Landin att lägga flats.

 

Flats?

Alltså. De lade grundfärgerna. Fyllde i alla områden med färg (från palett eller temporära färgval) så att jag sedan bara kunde fokusera på skuggor, ljussättning, gradienter, specialeffekter, färgad lineart och likande. Jag terroriserade dem med superlånga mail innehållandes en massa checklistor, photoshopmakron, med mer. Randi var dessutom med på båten redan när Maestrons Dotter blev till, så hon är något av en veteran och dubbelkollade så att detaljer (skjortor, instrumentbrädor, märken…) blev konsekventa.

Så här kunde en sida med grund-flats se ut kontra en färdig sida med hela kalaset (och nej, det är inte lätt att lägga grundfärg med alla mina små pilliga detaljer!):

manniskomaskinen-sid08-flats-finished

Kapitel 1-8 av Medley är, som ni kanske vet, helt svartvita och har färre rutor per sida. Färgläggningens roll i de här kortserierna är främst att förstärka stämning, ljus och förtydliga bilderna (det är betydligt fler rutor per sida i sidospåren). Det blir annars väldigt plottrigt väldigt snabbt med alla små linjer jag tenderar att trycka in, så här fick jag försöka hålla tillbaka. Resultatet har hittills kallats franskt såväl som amerikanskt. Första gången jag gjort något som inte associerats rakt av till manga, tror jag.

 

Men är det verkligen din färgläggning då?!

Ja och nej. Till viss del är det ju det, eftersom jag hade sista ordet (”Ändra färg där! Gör om! Där ska det vara den där färgen!” Förlåt, guys…). Men det har varit ett problem genom större delen av nya Medleys produktion att jag då och då försökt vidarebefordra jobb för att hinna med allt, och i slutändan ändå suttit och ”korrigerat” det som någon annan gjort eftersom det inte är exakt som jag vill ha det. Jag är väldigt kompromisslös med mina linjer, vilket har lett till många tidsödande omvägar.

Men när det kommer till digital färgläggning finns det metoder som gör det fullt möjligt att vidarebefordra en del av arbetet utan att det inkräktar på min ”vision” eller möjlighet att styra över slutförandet av den slutgiltiga bilden. Jobbet som Anna och Randi gjorde hjälpte mig alltså verkligen att fokusera på det som var viktigt och på det som jag inte kunde överlåta till någon annan. Så jag ger dem gladeligen cred för arbetet de utfört (tusen gånger: TACK!), för det gav mig möjlighet att faktiskt genomföra det här smått kaotiska experimentet.
Och jag är väldigt nöjd med resultatet.

 

Cool! Så, hur får jag tag på en egen gratistidning?

Tyvärr! Planen gick strålande, och alla tidningarna hittade nya hem bland besökarna på Stockholms Internationella Seriefestival. Om du inte var kvick på mässan så är det rätt kört, är jag rädd. Har inte ens kvar ett ex till mig själv.

 

VA?! Men hur ska jag kunna läsa den då?!

Tja, av en händelse återpubliceras serien i sin helhet i Utopi Magasin nr 13 som kommer ut under sommaren. Men det är också möjligt att jag återpublicerar den i någon annan form – kanske på nätet? – helt gratis. Vi får se.

 

Måste också passa på att skryta om den här godingen, som även den delades ut (på lördagen först bland de som tackat ja till Människomaskinens Facebook-evenemang, sedan på söndagen för alla):

IMG_6522

Ball, va?! Om ni inte helt kopplat vad detta är (vilket kan vara svårt om man inte läst själva serien ännu) kommer här ett urklipp ur Människomaskinen:

Människomaskinen-06

 

Vem är coolast? Jag är coolast.
Jag och mitt crew.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.