10-talet, då allt hände

Lisa hassa brassa gambaremassa, jobb jobb och jobb, listor, medley, Nyårskrönika 1 Comment

Var egentligen inte särskilt sugen på att summera året som gått av ren lättja. Mycket har hunnit hända, samtidigt som livet liksom puttrat på. Men när det slog mig att det nu är ett nytt årtionde och dessutom 20-tal… jo, nog sjutton har det hänt en del under de senaste 10 åren.

När 00-talet var till ända så gjorde jag en liknande summering (på min dåvarande blogg), så tänkte det kunde vara dags igen. Brasklapp på att jag säkert glömt att ta med en massa grejor!

2010

Mitt rum på Ateljé Otecknad, maj 2010.

… Hade jag flyttat tillbaka till Storstockholm sedan lite drygt ett år tillbaka och bodde med Björn i hans studentlägenhet i Flemingsberg. Jobbade om vardagarna kl 7-12 som telefonist för att täcka de grundläggande kostnaderna, satt sedan kl 13-18 på ateljén, och övningskörde som grädde på moset (det sistnämnda gick i ärlighetens namn åt helskotta).
Jag hade tagit mina stapplande första steg som frilansare, och även om tecknaruppdragen var få – året innan hade jag börjat teckna Samurajen för SF-bokhandeln – så hakade jag mig fram och gjorde lite spridda grejor, och desto fler workshops.

Jag hade året innan startat upp en ateljéförening på Telefonplan med några vänner/kollegor och var fast besluten att ta mitt tecknande på allvar, att se det som ett jobb. Således kändes det viktigt att jag deltog i utställningar, höll paneler, och var a jour med vad som hände i seriesammanhang.
Samtidigt som jag försökte hålla min ångest i schack. Under den här tiden ville verkligen ingen ge ut Medley (som ännu var ett fansin, året innan hade jag släppt del 5) och jag hade tröttnat på att ge ut den själv. Så jag började rita om delar av den i hopp om att det skulle ge serien en bättre chans.

Rätt som det var förvandlades internkö-dagarna hos hyresvärden till ett förstahandskontrakt på en etta i Huddinge. Jag hängde med Galago på det sista Arvika, och i September åkte jag med goda vänner på mitt livs första riktiga semester i vuxen ålder, till Spanien. Det var också där jag fick den kryptiska informationen om att Medley skulle ingå i en ny tidning.

2011

… Inleddes med att jag flyttade in på den här bloggen; förutom att den vid tillfället låg på blogspot (det allra första inlägget finns kvar, om ni kollar längst bak i arkiven!).
Det här året gick väldigt mycket i Utopis tecken, och var tredje månad skickade jag iväg ett omgjort kapitel av Medley för publicering. Jag hade törstat så att få vara ”en del av” ett sammanhang i egenskap av mig själv som tecknare – på så sätt var det verkligen en osannolik jackpot. Det var också kämpigt, såklart, men jag hade en orubblig framtidstro. Vojne vojne.

Utopi (och Kolik) på bokmässan 2011.

Under våren fick jag i uppdrag att vara informationssamordnare för Stockholms Internationella Seriefestival (tror det bytte namn detta år?) vilket innebar att jag kunde skära ner än mer på telefonistkneget. Jag intervjuade Bryan Lee O’Malley, en stor idol, på scen, föreläste om företagsekonomi (jag veeeet) vid min gamla utbildning på Serietecknarskolan som flyttat till Gävle, höll diverse föreläsningar/workshops och under året började det gå såpass bra med frilansandet att jag faktiskt sade upp mig från mitt brödkneg för gott. Sedan dess har jag klarat mig på bara illustrations-och serierelaterade uppdrag.
Ärvde svärmors gamla iPhone och började blogga mer regelbundet. Tror att 2011 var mitt mest produktiva blogg-år. Oavsett om jag föreläste, satt och ritade, pratade i radio eller vad det kunde vara, höll jag bloggen uppdaterad om vad som hände. Detta var givetvis innan Twitter.

Sist men inte minst – under 2011 flyttade min partner till Malmö för att jobba som spelförfattare på Ubisoft, och där skulle han sedan stanna i fyra år. Men vi återkommer till det.

2012

… Var jag ”mitt uppe i” allting. Året inleddes med att jag för första gången fick möjligheten att åka till seriefestivalen i Angoulême, Frankrike, tillsammans med Galago, där jag deltog både som en del av delegationen och som tecknare hos Kolik. Otroligt många viktiga intryck, och jag skulle senare komma tillbaka för att besöka festivalen ett par gånger till.
Det var också här jag träffade Kristiina – då hon var i sitt esse och omgiven av seriefolk från hela europa – för sista gången. Men det förstod jag inte då.

Kristiinas minnesbord på Serieteket.

Kristiina grundade Serieteket samt Stockholms Internationella Seriefestival (med SPX, Small Press Expo), och var en otrolig kämpe för tecknade serier. Hon var en teamplayer som inkluderade alla serieintresserade; vi ingick helt enkelt alla i hennes lag.
Jag vet inte om jag hade närmat mig serie-communityt efter gymnasiet om det inte vore för att Kristiina bjöd in mig, såg till att det fanns en plats där jag kunde gro. Jag saknar henne ofta och kan inte ens föreställa mig hur det Seriesverige där jag tog mina första steg hade varit om hon inte funnits. Jag tänker på henne ofta. Men det hon skapade finns kvar, och jag vill försvara Serieteket med näbbar och klor.

Medley i SvD, rufsig 26-snart-27-årig Lisa Medin.

Livet virvlade vidare. Det gick bra för mig, jag tecknade live, höll workshops och föreläsningar, tecknade vidare på Medley och höll mig upptagen. Medley hamnade på SvD Kulturs framsida lagom till Seriefestivalen (tror att årets tema var musik). Men jag minns att jag var stressad och mådde ganska kasst, också. Jag kände mig otillräcklig, att jag alltid underpresterade; vilket för Medleys del blev en självuppfyllande profetia. Samtidigt fick jag ju förhållandevis asmycket gjort, men det var något som jag knappast uppfattade. 2012 var också året då jag omvandlade min enskilda firma till ett aktiebolag.
I slutet av året jobbade jag i princip dygnet runt under en vecka för att få klart sista kapitlet av Medley som skulle gå i Utopi. Jag fick fantastisk hjälp av vänner som kom till undsättning i sista stund – men en sak lärde jag mig, och det är att jag aldrig mer vara inträngd i ett hörn på det sättet. Måste planera bättre.

Under hösten hade vi äntligen beslutat oss för att lösa upp den ateljéförening som jag varit med och startat, och som nu ingen hade vilja att driva vidare. Det var en oerhörd lättnad, och i början av december 2012 flyttade jag in på en annan ateljé – med en helt annan uppsättning arbetskamrater – belägen vid Valla Torg i Årsta. Även om vi sedan dess bytt lokal, sitter jag ännu med det gänget och är väldigt tacksam för det.

2013

… Så kom äntligen Medleyboken ut, efter en hel del revisioner och sista-minuten-pill. Jag har skrivit om det tidigare här i bloggen, inte minst om releasefesten som blev synnerligen fantastisk och lyckad, en episk kväll där jag omgiven av vänner fick ta emot folkets hyllningar. Eller något.

Medley, Vol. 1 – En Ny Våg har anlänt.

Men grejen med att släppa en bok är ju att jobbet inte är slut bara för att boken är ute. Även om förlaget ordnade signeringar på diverse Sci-fi-mässor, evenemang och bokbord (kan vara betalda uppdrag i somliga fall, men oftast inte), så gjorde jag det mesta av promotionarbetet själv. Detta innebar att jag fick ringa och maila till radio och press, fick napp på en del men hade också svårt att nå fram ibland, i egenskap av att vara författaren och inte förlaget.
Lyckan över att boken var ute infann sig aldrig riktigt, och jag kan än idag tycka att det känns sorgligt. Jag var utarbetad men kunde inte släppa garden; det fanns alltid något nytt att fixa och jag var tvungen att fixa det.
Däremot kommer jag alltid att vara så himla glad och tacksam för de fans som kom fram och berättade hur mycket de tyckte om serien och vad den betydde för dem. Jag kände mig väldigt ensam, och hejaropen var förmodligen det som fick mig att känna att det jag höll på med ens var värt någonting.

Utöver Medley-turnerande/-promotande (eller vad man ska kalla det) höll jag mig upptagen med andra uppdrag. På Stockholms Internationella Seriefestival 2013 arrangerade jag två paneler, dessutom gjorde jag tillsammans med Stef Gaines en karta över mässområdet (detta skulle vi sedan fortsätta med hålla i tre år, liksom den återkommande branschpanelen) och vi designade dessutom en digital informationsskylt som rullade på under festivalens gång på skärmar runtom i huset (det tekniska stod emellertid Linus Remahl för). Det var fett. ❤️ Ni kan läsa om det här och här.

Vi – jag och Stef alltså – startade seriepodden Mangapatriarkatet.
Jag hyrde in mig på en plats på Seriestudion i Malmö på halvtid för att kunna bo lite med min partner emellanåt.
Jag gästade P1, P3 och P4 (Uppsala) samt i olika poddar.
Illustrerade en novellserie baserat på Pär Thörns manus som ingick i antologi-serieboken Ordningen upprätthålls alltid (Sforzando gjorde gästspel!).
Gjorde mitt första Medley-sidospår, Maestrons Dotter, som publicerades i Utopi 10/11.
Jag byggde (med hjälp från gode vännen Niklas samt min trofaste partner) Axels två meter långa synth.
Jag ropade hem en fiol på Blocket och anlitade sedan Musikhögskolans restaurerare för att göra den vacker igen.

Min utställningsdel ur Utopiska Visioner på Dieselverkstaden, Nacka Konsthall.

Under hösten deltog jag i utställningen Utopiska Visioner med nämnda synth, fiol samt rykande färska Symfoniska propagandabilder. Det fanns även upptryckta bilder ur olika Utopi-serier på storformatsskärmar – däribland Medley – utställda, och de storformatsbilderna reste sedan vidare.
I slutet av året kom Medleyboken ut i digital utgåva på Egmonts numer insomnade satsning Seriecentralen, där den hade sprillans nya introsidor (i färg!), en interaktiv innehållsförteckning och sådana balla grejor. Inget av detta finns dessvärre tillgängligt längre.

2014

… Inleddes med att jag för andra gången reste till seriefestivalen i Angoulême, denna gång med min parhäst Stef för vår podcast Mangapatriarkatet. Det var en oförglömlig resa, men jag skrev nästan ingenting om den här på bloggen.
Vi intervjuade en otrolig mängd förläggare från så gott som alla (?!) stora förlag, lärde oss supermycket och festade loss medan champagnen flödade. Lärorikt!

Pressrummet.

Jag hade försökt börja skriva manus till Medley, bok 2 redan året innan, men hade inte riktigt kommit loss. Det gick något bättre under detta år, men problemet var att jag ännu inte ”kommit över” första boken och hur den blev till – framför allt hade jag inte erkänt för mig själv att det inte kändes bra. Jag sköt upp arbetet gång på gång och höll mig sysselsatt med annat; det genomfördes trots allt evenemang i samband med boken även under det här året.
Det hade beslutats att Medley-serien inte skulle fortsätta i sin vanliga form i Utopi, däremot var tanken att Medley-sidospåren (som sidoberättelsen Maestrons Dotter året innan, om ni minns) kunde gå i tidningen sporadiskt. Vi diskuterade till och med om sidospåren kunde bli en separat Medley-bok, i färg och i större format (sökte till och med stipendiestöd för det). Det skulle inte bli av, men fascinerande att tänka på nu när man ser tillbaka.

Människomaskinen – Ett Medley-sidospår (2014).

Till Stockholms Internationella Seriefestival släppte jag på egen hand Medley-sidospåret Människomaskinen som en gratis, annonsfinansierad serietidning på 20 sidor. Ni kan läsa allt om hur den kom till här.
Tidningarna gick åt allihopa, och som en kul bonus hade jag dessutom låtit skapa vävda ”Syntharmärken” i silver som man kunde hämta ut vid bordet om man anmält sig i förväg. Jag hade verkligen hur kul som helst.
Människomaskinen hade fått mig att känna någon slags pepp för serien igen, tillät mig att fördjupa mig i världen och dess karaktärer, och för första gången på länge kände jag någon slags skaparglöd. Men det fanns problem kvar att övervinna, skulle det visa sig.
Jag brydde mig inte ens om att vara med när Urhunden-nomineringarna utannonserades eftersom jag förutsatte att det inte berörde mig, och blev således rätt paff (men glad, såklart) när Medley visade sig finnas bland de nominerade verken för bästa originalsvenska seriebok. The more you know.

Jag deltog i två serieantologier; Kvinnor ritar bara serier om mens (Kartago) samt Serienördens kokbok (Natt förlag). Två helt olika serier, med olika utmaningar.
Under sommaren blev jag oväntat tillfrågad om jag ville komma på arbetsintervju på Egmont, och eftersom jag redan tillbringade en hyfsat stor del av min tid i Malmö vid det här laget, tänkte jag att det kunde vara skoj. I augusti påbörjade jag min tjänst som serieredaktör och projektledare (vikarierande för Joakim Gunnarsson) samtidigt som jag fortsatte att frilansa vid sidan om.
På sätt och vis var det ungefär det bästa som kunde hända mig vid tillfället. Jag fick ta mig en titt på min roll som serieskapare från ett annat perspektiv, samtidigt som jag lärde mig en massa spännande saker och tog en ”paus” från allt som gnagde i bakhuvudet.

Jag hade nosat på andra förlag, det hade förts diskussioner redan tidigare och i princip var vi överens; men i och med att Kolik under december gick ut med att de skulle lägga ner sin äventyrsutgivning, köpte Galago över Medley.
I och med detta hade serien, tekniskt sett, bytt förlag.

2015

Tredje gången gillt bar det av till Angoulême. Denna gång hade jag och Stef sällskap av våra vänner Randi och Tomas, och tillsammans publicerade vi två korta inslag och gjorde en rad (i nuläget opublicerade) intervjuer från festivalen. Mycket hann aldrig komma online, det var helt enkelt för mycket material. Men det var spännande och överväldigande, som vanligt.

Förbluffande serier i Angoulême.

Jag fortsatte att jobba på Egmont under den tidiga våren, men sedan övergick anställningen över till att vara på distans, på frilansbasis (istället för anställning). Jag platina-blonderade håret, skaffade ett par riktiga glasögon, en Cintiq och ett höj- och sänkbart skrivbord. Under tiden på Egmont hade jag dessutom lagt undan pengar för att senare kunna jobba mer obehindrat med mina serier – och jag var redo. Tänkte jag.
Faktum är att jag under Seriefestivalen detta år stolt proklamerade att nästa Medley-bok, den kommer under 2016 (spoiler: ha ha ha, nej)!
Mats på Galago lät mig till och med trycka upp ett promo-skyddsomslag till boken där det stod, i stora vräkiga bokstäver. Fint med optimismen, ändå.

Digitala post-its och hederligt textmanus.

Under sommaren avslutades mitt uppdrag för Egmont, och både jag och Björn flyttade hem till Huddinge. Det blev proppfullt i den lilla ettan som framtills dess varit helt lagom för en person.

Och sedan började jag skriva.

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket av processen, annat än att jag började om flera gånger, och verkligen satt och knackade ut urkast flera timmar om dagen. Visst, jag gjorde andra uppdrag vid sidan om – föreläsningar, workshops, skolprojekt – men mycket handlade om att beta av de där timmarna. Sedan, kanske som en följd av att det var text jag fokuserade på, skrev jag också två matnyttiga inlägg här på bloggen; ett med titeln ”Vad är en bok värd?” som handlade om serieboksekonomi och det knepiga med att jobba med serier, samt ett ganska lättsamt vid namn ”Appar för goda vanor & självbevarelsedrift” (där somligt är utdaterat, annat använder jag fortfarande – kanske är dags för ett uppdaterat inlägg…?).

Jag reste även till London och till Budapest under hösten/vintern, samt besökte SVT:s Barnkanalen.

2016

… Omfamnade slutligen digitalt tecknande. Eller, parallellt med att jag började teckna upp bildmanuset till boken, insåg jag i början av året att allt vore mycket enklare om jag inte hoppade fram och tillbaka mellan traditionellt och digitalt stup i kvarten. Jag hade liksom aldrig allting samlat på ett ställe utan alternerade mellan min skrivar-app/textbehandlare, utskrivna manussidor, anteckningsböcker… Så, i början av året försökte jag hitta en lösning på problemet.
Jag hade vunnit en Bamboo Spark i en tävling, som jag tänkte kanske kunde vara ett mellanting:

Min kortrecension av Bamboo Spark.

… Men gav ganska snart upp. Jag provade även att rita med en ”dumstylus” på iPaden, men även om jag kunde spegla datorskärmen så blev det utan tryckkänslighet inte riktigt bra. Den stationära Cintiqen kunde jag av förklarliga skäl inte ta med mig varhelst jag ville.
Jag gick tillbaka till att rita tumnaglarna/bildmanuset på papper, fotografera med telefonen för att sedan rita upp seriesidorna digitalt innan de åter igen skrevs ut och tuschades med stålstift.
Jag hade skaffat ett sprillans nyss ljusbord för tuschning, och för att det inte skulle bli för mycket kringfacklande tänkte jag till en början att jag kunde göra klart ett kapitel från ax till limpa innan jag började storyboarda nästa kapitel. Det var kanske inte så smart, men kändes logiskt då.

Under det här året frilansade jag även som manusredaktör för Egmont, gick igenom manus och kom med feedback. Arbetet bidrog i allra högsta grad till att jag ”skärpte till” mina egna arbetstimmar med Medley, och det var praktiskt att kunna hoppa mellan projekt.
Under våren reste jag både till Nordsken i Skellefteå (och blev behandlad som en drottning!) samt deltog i vanlig ordning på Stockholms internationella seriefestival, höll paneler och spelade in podd med Stef. Jag hade några färdigställda seriesidor ur Medleykapitlet jag jobbade på som jag kunde visa upp på iPaden, ovetandes om att jag strax skulle pausa den delen av arbetet. Först behövde andra problem lösas…

Ett av dessa problem var att jag hade låtit en del av handlingen äga rum på en båt. Och inte vilken båt som helst; en ångbåt. Eftersom jag inte hade tillgång till en sådan reste jag, Björn och Stef till Dalarna och besökte den anrika K-märkta ångbåten Flottisten, och där tog jag en mängd bilder som sedan skulle komma mycket väl till pass. Man kan diskutera om det var lite överkurs, men vi hade roligt och det blev bra.
Vi gjorde ett pratsnitt av Mangapatriarkatet om vår utflykt, och det kan man lyssna på här! Stef gjorde även en grym serie om det som gick i Bild&Bubbla.

iPad Pro är en ljuvlig liten mackapär.

Precis i början av sommaren fick jag äntligen lite medvind i mitt ihärdiga stipendiesökande, och tilldelades Författarfondens stipendium. Jag köpte en iPad Pro – som gjorde allt det där som jag försökt få att funka i början av året – och ritade sedan upp resten av bokens bildmanus på den. Det var inget lätt beslut från början, och jag hade så oerhört stora förhoppningar på vad iPad Pro skulle göra för mitt skapande; men nu såhär 2,5, snart 3 år senare så var det verkligen en strålande investering.
I augusti hade jag tecknat upp hela boken i bildmanusform, och kunde skicka ut till testläsare. Det kan ni läsa om här.

I oktober prydde min zombieillustrtation omslaget till tidningen Metros (RIP) helgbilaga, i november fyllde älskade Serieteket 25 år och det bjöds till fest. I egenskap av f.d. timanställd hängde jag med på en bild med (nästan?) alla fina personer som också på ett eller annat sätt jobbat där under åren. Det var fint. Kristiinas ande vilade över oss. ❤️

I fint sällskap.

I december färgade jag håret lila. Jag hade egentligen tänkt att det kunde bli en kul kontrast innan jag lät hårblekningen växa ut, men det skulle istället bli den första av många efterföljande färger.

2017

Det stod klart att vi inte kunde stanna i vår lokal i Årsta, och jag och mina ateljékamrater begav oss ut på jakt efter en ny arbetsplats. Flera potentiella adresser passerade revy, innan vår värd föreslog en lokal i Bagarmossen, söder om stan. För mig som ännu bodde i Huddinge innebar det mer än fördubblad restid, men det var svårt att hitta nackdelar eftersom lokalen var ljusare, fräschare och större än vår förra.
Så i februari gick flyttlasset och plötsligt hade jag (på grund av nya lokalens layout) 1,5 arbetsplats att leka med.

Ateljén i Bagarmossen, februari 2017.

Under Seriefestivalen detta år deltog jag i en utställning med ett gäng goda vänner/kollegor med namnet ”Det började på SPX – 9 serietecknare ställer ut” vilket blev mycket lyckat och roligt. Jag hade låtit trycka upp två st konsttryck på trä (föreställandes utdrag ur samma Medleykapitel som jag börjat knåpa på året innan) som såldes under tiden som föreställningen var uppe.

Under sommaren jobbade jag på som vanligt med mina återkommande uppdrag, höll ett roligt serie-workshop-kollo i Dalarna och varvade med att knåpa vidare med det där stackars Medleykapitlet som aldrig tycktes vilja bli klart. Jag illustrerade även en artikel i Galago, något som kändes fint.
Precis i början av hösten färgades håret blått, och i samma veva öppnade Tidö Serie- och Leksaksmuseum i Bergrummet – som av en händelse hade köpt in en fräsig seriesida ur kapitel 8 av Medley för sin permanenta utställningsdel om svenska serier.

Föreläste, höll workshops, jobbade som expert/presentatör på Comic Con, vi höll en avskedsfest för Kolik och jag lämnade äntligen in det Medleykapitlet som jag vid det laget knåpat med på tok för länge. Tanken var att den skulle komma ut som en bilaga med Galago, men av olika anledningar – såsom att Mats Jonsson sade upp sig på förlaget och den fantastiska Sofia Olsson tillträdde – så blev planerna annorlunda.

Året avslutades med att jag gjorde mitt mest avancerade (och dyraste!) julkort någonsin.

2018

Vi börjar närma oss nutid, och ändå känns det här som så länge sedan. Efter att ha haft bra flyt med frilansuppdrag i flera år, var den här våren… ganska nedslående. Förvisso jobbade jag på med mina återkommande uppdrag och höll flera workshops; men jag ägnade mycket tid åt att förhandla och skicka offerter (prisförslag) samt försöka få igenom uppdrag som senare – visade det sig – inte skulle bli av. Det såg verkligen mörkt ut. Jag började tvivla på att jag skulle fixa att fortsätta med frilansandet.
Samtidigt så hade jag börjat ge upp hoppet om att det skulle gå att flytta från den etta som jag och min partner vid det här laget hade bott i (mest jag, då han bodde i Malmö) i snart åtta år. Den hade blivit för liten för oss båda, och det fanns inga alternativ.

Men! Plötsligt händer det.

Från visningen; ännu inga möbler, men fullt av kärlek.

En lägenhetsvisning jag besökte ”på skoj” den 12:e april ledde faktiskt hela vägen fram, och sedan var det snabba ryck. Den 29:e april (dagen efter min födelsedag), gick flyttlasset till Enskede och den asfina tvåa där vi bor idag. Jag är fortfarande helt förbluffad över att man kan ha det såhär bra. ❤️

Efter det, så känns det som att det vände på många fronter. Jag färgade håret tuggummirosa, deltog i antologin Draw the line (med den svåraste serie jag någonsin skapat, Boss Lady) såväl som antologin Serieboken (med en serie baserad på mina tecknarworkshops).
Jag höll (åter igen) i ett serietecknarkollo, reste till Berlin, tecknade två promotion-posters till SF-bokhandeln, började göra alla mina frilansuppdrag nästan uteslutande på iPaden (säger nästan, för ergonomi skall tas på allvar!), såg Kraftwerk live, sålde vid bokbord, deltog i panelsamtal och utställningar, tecknade en helsidesserie till Historiskan, skrev kontrakt på att illustrera en barnbok (som sedan skulle åtföljas av två till) samt höll en föreläsning på en internationell akademisk konferens på Stockholms Universitet.

På scen med Johan Wanloo och Elin Lucassi på Bokmässan.

Hösten var lika proppad. Under Comic Con var jag anlitad av mjukvaruföretaget Celsys (som gör mitt älskade Clip Studio Paint) för att finnas tillgänglig i hårdvaru/-ritskärmstillverkaren Wacoms monter och visa hur man kan jobba digitalt, svara på frågor och hålla kortare föreläsningar och demonstrationer.
Jag reste till bokmässan för första gången på flera år (sedan Medleyboken släpptes, faktiskt) och satt i paneler, besökte uppdragsgivares montrar och minglade runt (inte minst, freakade fullkomligt ur när jag träffade min idol Hanna Hellqvist).
Boss Lady – från antologin Draw the line – fick flera fina recensioner. Jag gjorde storyboards, konceptteckningar och omslag, höll en rad workshops på en rad olika orter samt tuschade vidare på Medley.

I slutet av året gick en dröm i uppfyllelse: jag gjorde äntligen en julkalender som skickades ut till vänner, släkt, kunder och kollegor (och förhoppningsvis var det inte sista gången!).

2019

Så, året som gått.

För första gången på flera år rasslade jag rakt in i det nya året med inplanerade jobb prydligt uppradade. Jag gjorde lite konceptteckning och storyboard, fick ett vistelsestipendium av Författarförbundet (mer om det längre ner), illustrerade min första barnbok – raskt följt av omslaget till nästa barnbok – höll workshops och deltog i den kringresande Draw the line-utställningen. Dessutom hade jag beslutat mig för att göra något jag inte gjort på länge, nämligen släppa ett fansin.

Jag i mitt esse.

Vid sidan av allt annat hade jag ju jobbat vidare med Medley, men kapitlet som redan var färdigställt sedan slutet av 2017 – Kapitel 10 – hade blivit liggande. Sagt och gjort, på Stockholms Internationella Seriefestival 2019 kunde man för första gången på tio år (!) köpa sig ett Medleyfansin med undertiteln ”Allt väl, fru Kommissionär?”. Det var så oerhört roligt att få stå bakom ett försäljningsbord igen, och alla som kom förbi var otroligt fina och peppande. Det går att läsa mer om det här.
Tidningarna sålde slut, men jag tryckte senare upp fler till de som anmält intresse.

Våren puttrade på, jag illustrerade barnbok nummer två, gjorde en ny affisch till SF-bokhandeln, höll workshops, fyllde år, färgade om håret (någon slags blågrön ton som jag inte helt fick pli på), sommaren kom och jag kunde mer och mer fokusera på att bara göra nästa kapitel av Medley.

En vän och kollega gick bort och lämnade ett hål efter sig. Jag färgade håret rosa igen. Odlade tomater på balkongen, gjorde utflykter och reste till min hemstad.
Men genom allt så tuschade jag, och två veckor innan jag skulle bege mig på min stipendieresa till Aten, så var Medleys kapitel 11 klart. För mig var det viktigt att ha hunnit med det, att känna att det ändå, trots allt, går att färdigställa något så länge det fanns tid och utrymme.

Ariane Wahlgrens hus, Aten.

Så har vi stipendievistelsen.
Två veckor i Ariane Wahlgrens hus, mitt i Aten, med utsikt över Parthenon från takterassen. När jag tänker tillbaka känns det nästan som en dröm, men jag fotograferade jätte-jättemånga referensbilder, rentecknade lite, ägnade nån dag åt att mecka med manus… Mestadels, så upplevde jag bara staden. Kändes prestigefullt och slappt samtidigt.
Det är en upplevelse som jag kommer att blicka tillbaka och leva på länge, känns det som. Och jag är glad över att jag fick chansen att åka.

Under hösten tecknade jag en och en halv barnbok, höll flera workshops, besökte Göteborgs Seriefestival, poddade, illustrerade, serietecknade och gjorde 2 st julkort (till SF-bokhandeln). Till sist lyckades jag slänga ihop ett julkort för egen räkning också, färgade håret illgrönt – och plötsligt var året till ända.

Phew, det var tio år, det. Saker som får rymmas utanför dessa årssummeringar följer!

Slutet för Samurajen

Samurajen, November 2009 och November 2019. Från tuschstift och mangaraster, till digitaltusch och färg. Serien läses ”uppifrån och ned” i sann yonkoma-anda.

Under 2008 började jag samarbeta med Science Fiction-bokhandeln och sedan 2009 har min seriestripp om deras maskot ”Samurajen” (ursprungligen skapad för J-fi, en nu insomnad del av hemsidan/katalogen med fokus på Japan) gått i katalogutskicket en gång varje kvartal. Över fyrtio strippar blev det, om alla möjliga nördiga teman och inriktningar.
Men allt har ett slut: under 2020 kommer katalogutskicket att göras om, och något annat kommer att ta Samurajens plats. Vad det blir, det får vi se…

Någon slags summering?

Jag hade en vag målbild om var jag ville vara – eller, hur jag ville ha det – när årtiondet började. Jag ville ha en plats att skapa från, jag ville ha någon form av stabilitet (hah!), ett permanent boende, arbetsdisciplin, och en någorlunda uppstyrd arbetssituation i egenskap av frilansare. Mer än något annat ville jag ha utrymme att skapa mina egna grejor.
Det mesta av det där måste jag väl ändå säga att jag nu har (med möjligt undantag för stabiliteten och det självständiga skaparutrymmet, eftersom det inte går att styra över som frilansare alla gånger). Ibland har jag satsat på andra saker än jag skulle valt att prioritera i början av decenniet.

De senaste fem-sex åren har jag byggt stabilitet i mitt företag, och prioriterat jobb framför mitt serieskapande (Medley i synnerhet). Jag tycker inte att det nödvändigtvis var fel beslut, för jag har aldrig mått så bra som nu. Men, det har varit på bekostnad av den där serieboken som helt sonika inte blivit klar. Å andra sidan kan man diskutera om boken hade blivit klar om jag stått utan inkomst…
Under 2020 hoppas jag ha tillräckligt för att lägga det mesta av min tid på boken. Samtidigt har jag verkligen roligt med de olika uppdrag som ploppat upp, och värdesätter erfarenheterna som kommit med dem. Det är dubbelt.
Jag ser också fram emot att lära mig mer under de kommande tio åren, för det vore ju deppigt om man inte fortsatte att utvecklas, right?

Tack för att ni orkade läsa. ❤️ Skål för de kommande tio åren (om inte världen brunnit upp då, vill säga…)!

Comments 1

  1. Kul läsning! Jag uppskattar verkligen när folk gör ärliga förklaringar av hur det är att vara tecknare och frilansare. Gör att man känner att det är ok att man inte alltid lyckas sådär fantastiskt som det verkar alla andra gjort.
    När vi var yngre kändes det som vissa frontade med att allt var på ett visst sett och planerat.
    Är otroligt glad över hur tecknar Sverige utvecklats de sista 15 åren till att bli så inbjudande och hjälpsam., precis som du beskriver.
    Vi hade våra bord några bord ifrån varandra på sis19 och vi var imponerade båda av hur mycket böcker och annat du sålde, men även hur många fans som kom fram. Vid tillfället trodde jag du hade en populär webbserver, men nu förstår jag hur det ligger till.

    Härligt att även se en annan som fortfarande bloggar på sin sida. Ska försöka hitta tid att läsa lite fler av dina inlägg.

    Hoppas 2020 blir ett bra år på alla sätt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.