Kosmos har återställts. Ordning och kaos har balanserats. Bönerna har besvarats – deadlinedatumet har skjutits fram.
Nu gäller det att jobba arslet av sig för att producera den bästa möjliga serien under den här tiden.
Som serieskapare har jag ett antal akilleshälar och flera är ganska vanliga. Här är två av dem, de som så att säga, ’förstör för mig’:
1. Noja.
2. Långsam tuschning.
Man kan säga att de är lätta att koppla samman.
Men igår tog jag mig i kragen och slogs mot denna kryptonit, genom att använda en metod som till slut blev någon slags tuschövning.
Det började här. Med en hysteriskt dåligt genomförd serieskiss. Dåligt nyttjade vita områden och oengagerad låtsasanatomi som får lilla barnet jesus att gråta.
Something had to be done.
Till att börja med, en totalrenovering.
Sådär. Omstrukturerat, inzoomat och nersvärtat. Lite får jag nog flytta runt i datorn, men det är lugnt eftersom att vi ändå måste se till att skissen blir förstorad till A3-format!
Grejen är att jag inte har en A3-skrivare. Så när bilden trixats med och förstorats upp till passande storlek får vi hugga upp den i tre A4-tårtbitar för utskrift.
…Vilket vi gör genom att kalkera av grovskissen med blåpenna, bit för bit, och sedan blaffa på de svarta områdena SNABBT SOM FAN innan osäkerheten sätter in. Sedan är det dags för nästa ”rad”. Behöver jag nämna att ljusbordet är fullkomligt oumbärligt?
Nästa gång ska jag lära er att laga pannkakor. Nej, förlåt, det där var en lögn.
Däremot kommer jag förmodligen fortsätta lägga upp en massa krafs tills jag slutligen exploderar i mitten av april, det blir som en slags julkalender, något att se fram emot.