Ur askan in i september.

Vi har äntligen anlänt.
Hoppets månad. Här startar allt. Eller så startar det om.
Anyway.
Den här månaden jobbar jag på en lågstadieskola i Järfälla. Det är bra med temposkiftning, men OJ vad utmattande det är att vara engagerad, lyhörd och påhittig oavbrutet i flera timmar. När jag föreläser, håller workshop eller panel, eller bara umgås bland folk där jag ska fylla en roll, så gör jag det verkligen bokstavligt.
Det är iofs lite högre ribba när det gäller 9-åringar, man kan inte bullshitta där inte. Så fröken får vara tålmodig och peppande samtidigt som man faktiskt ska försöka få dem att prova något som de flesta i deras ålder avskriver som ’talang’ eftersom DET ÄR DET DE VUXNA GÖR FFFFFFFFFFFUUUuuuu.

Men det är kul. Jag är nöjd med att hålla i serieprojekt ’då och då’ och inte jämt dock, stamina och sociala skillz är inte på topp, och grundskolelärarna är verkligen hjältar. Fast inför imorgon önskar jag att de hade berättat var och när jag ska undervisa….

Sedan har jag äntligen börjat jobba lite på det där jag velat prova sedan gymnasiet, som aldrig blivit av riktigt. Det där som ehum, vi tar det i något senare inlägg.

Och ikväll tänkte jag jobba på den där sociala fobin – om den inte blir övermäktig och äter upp mig, vill säga. Blir det så vore det mycket synd, för jag har sett fram emot Hey Princess’ uppföljare – Mats Kamp – i flera månader. Och nu finns den! Det är releasefest! Jag har spelat Popsicles låt på repeat i Spotify. Gör ni det också!

Sedan kan vi väl ses på Strand, va? Det börjar alldeles alldeles snart.



– Inlägget publicerades delvis med hjälp av BlogPress via iPhone.