När allt tar paus (och världen fortsätter ändå)

När jag skriver det här, har effekterna av Corona-epedimin verkligen börjat märkas sedan ett par veckor tillbaks. Ingen verkar prata om något annat. Så, jag tänkte passa på att ge en liten uppdatering – och samtidigt en inblick i hur de senaste händelserna påverkat mitt arbete.

Om allt går så bra som det bara kan och vi i slutändan inte påverkas så mycket, så kommer man säkert tycka att alla åtgärderna som nu genomförs var överdrivna.
Lite som år 2000-hysterin, som i efterhand tolkats som att det aldrig var någon fara – medan det egentligen faktiskt hade kunde sluta riktigt riktigt illa – anledningen till att det inte gjorde det, var att programmerare över hela världen jobbade hårt med att patcha och skriva om kod i flera månader inför årskiftet. Vi såg ju såklart inget av detta och den allmänna åsikten blev typ att ”det nog inte var så farligt egentligen, skräcken var överdriven”.
Men som det är nu, när jag skriver detta, känns nästan inga åtgärder som har att göra med Corona-viruset överdrivna.

För att gå rakt på sak

Jag har hittills under den här krisen kommit larvigt lindrigt undan. Och med det menar jag, att jag i min vardag nästan inte påverkats alls.
Som frilansare har jag ju ingen sjuklön att snacka om och omfattas i princip inte av de skyddsnät som riktas mot löntagare (TILLÄGG: för första gången någonsin, så kan jag nu surrealistiskt nog faktiskt ta ut sjuklön som en del de krisåtgärder som sätts in). Däremot är mitt skrå, kulturarbetarna, rätt illa ansatta när det gäller inställda framträdanden och många har förlorat hela vårens och/eller sommarens försörjning i ett slag. Och med tanke på hur många framträdanden jag gör på ett år… Ja, det hade verkligen lika gärna kunnat vara jag.

Precis när säkerhetsläget skruvades upp hade jag avslutat ett stort workshopprojekt på fem skolor över två veckor, och innan dess hade jag hunnit genomföra åtskilliga andra skol- och biblioteksbesök. Hade dessa ställts in om timingen hade varit annorlunda? Svårt att säga Jamen alltså, förmodligen.
Men sedan jag började skriva den här texten, har alla vårens inplanerade framträdanden hunnit av- eller ombokas, vilket motsvarar en hel del utebliven inkomst för min del. Det är vad det är, och det är helt enkelt ingens fel. Bara att gilla läget.

Däremot – genom en osannolik plot twist, ser det på tecknarfronten betydligt bättre ut. Jag har precis slutfört en bilderbok (som jag är mycket mallig över) och har hunnit sätta tänderna i ytterligare en bok samt ytterligare ett spännande tecknarprojekt (kontraktet är nyss påskrivet ❤️). Med andra ord, om allt bara rullar på nu men inga fler jobb tillkommer under året, så kommer jag ändå inte att ha några som helst problem, ta i trä. Och detta gäller för en gångs skull även om jag skulle hamna i karantän i ett par veckor.
Det må handla om extrem tur, men jag är otroligt, otroligt tacksam.

Allt är annorlunda

Hur mycket tur jag än haft, behövs det något annat för att vi ska ta oss genom den här perioden. Det krävs att vi hjälps åt, och som alla vet vid det här laget innebär det att vi håller avstånd från varandra, låter bli att belasta sjukvården om vi inte måste och försöker underlätta för de som tillhör riskgrupperna.
Jag skulle ljuga om jag sa att allt är precis som vanligt, för det känns verkligen underligt att det är såpass tomt i kollektivtrafiken, att man måste hejda sig för att inte krama en god vän man inte sett på länge. Det känns underligt när inga evenemang blir av. Inget Eurovision Song Contest. Ingen Stockholms Internationella Seriefestival 2020.
Inte ens en fysisk filmkväll med goda vänner, däremot en digital version där alla är hemma vid sina egna skärmar. Och det känns… ja, konstigt.

Jag ska inte ens försöka mig på att gissa vilka effekter det har när ett helt samhälle, ja, en hel värld stannar av – förutom de sakerna som måste rulla på, då. Vården stannar till exempel inte av, och det tackar vi alla som jobbar inom vården för. Helst med en fet löneförhöjning.
Mitt i det här undantagstillståndet som pågår, så handlar det om folks liv och försörjning. På en mer greppbar skala är det är svårt att säga hur det här slår exempelvis mot bok- och tidningsförlagen och mot de små och sårbara kulturaktörerna. Jag vågar inte ens gissa hur många saker jag tagit för givet som kan komma att gå upp i rök.
Men. Oavsett vilken värld som väntar på andra sidan: ta ett djupt andetag. Jag kommer att finnas på andra sidan. Jag måste tro att mina vänner, kollegor, familj och alla som stöttat mig kommer att finnas på andra sidan. Även om vi kommer att sörja de saker som upphör, så kommer några att återuppstå, och somliga måste ersättas med något nytt.
Och, det är vi som kommer att skapa de här sakerna.
Under tiden måste vi fortsätta med det som är viktigt; nämligen att skapa, att bygga, att drömma – och ta hand om varandra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *