I januari 2020 påbörjade jag ett blogginlägg som skulle handla om hur digitala tecknarverktyg blivit bättre och mer lättillgängliga, baserad på en föreläsning jag skulle hålla i slutet av samma månad. Att den inte kom upp då kanske inte är så konstigt, såhär i backspegeln.
Så var det dags – det var slutet av januari, jag tog jag mig till den delen av Stockholm där evenemanget skulle hållas över två dagar, deltog som jurymedlem, minglade runt och genomförde min föreläsning. Det var oerhört snyggt uppstyrt och arrangörerna gjorde ett strålande jobb.
Samma dag kom nyheten att det första fallet av Coronaviruset hade upptäckts i Sverige.
2020, året som gick utan att det kändes så
Till en början märkte jag inte av så stora ändringar. Mässor och festivaler sköts fram men de flesta räknade med att kunna gå av stapeln, och folk var positiva. Det var ovant att bussarna nu var avspärrade med tejp längst fram men jag förhandlade med kunder och genomförde roliga tecknaruppdrag utan att känna mig särskilt begränsad.
Men.
Så började mina workshops ställas in.
Jag hade tur; förutom att jag tilldelades ett krisstipendium, kunde jag dessutom jobba med projekt som hade förhandlats klart precis lagom till att pandemin slog till på riktigt.
Alla arrangörer skrev ”vi får se, kanske kan det bli av längre fram.”
Men nästan allt ställdes in, till slut.
Man skulle inte träffas inomhus.
Man lärde sig använda Zoom till allt från kundmöten till att kolla på Melodifestivalen med vänner på distans.
Det blev sommar, jag bestämde mig för att för första gången inte besöka familjen i norr. Stannade kvar i stan och umgicks med vänner utomhus istället. Saknade Jämtland så det värkte.
Hösten kom. Jag köpte springskor. Kurvan hade vänt, det kändes hoppfullt, jag hade fått ett par nya uppdrag och andra hade fallit bort. Jag åkte till Göteborg och genomförde workshops, umgicks med vänner för första gången på flera månader. Så snart jag kommit hem ökade restriktionerna i takt med nya inrapporterade fall.
Jag började promenera till ateljén.
I bild: Brunnens Fånge (Opal).
Vintern kom. Såg till att köpa ombokningsbara tågbiljetter till min hemstad inför jul. Restriktionerna skärptes. Jag bokade om biljetterna till våren. Kurvan fortsatte stiga.
Började planera för att hålla workshops på distans. Provade att spela in en videoworkshop i ateljén, men kvaliteten blev usel och utan kontakten med deltagarna kändes det hela meningslöst. Jag köpte (efter rekommendation från min goda vän Yvette) en webbkamera med schysst upplösning och skrev ihop ett nytt workshopupplägg.
Firade jul i Stockholm och träffade bara min närmaste familj (och ett par väl utvalda nära vänner). Gjorde mitt mest ambitiösa julkort hittills. Exakt ingen är förvånad.
Nu har det gått två månader av det nya året, och vi är ett helt år in i pandemin.
Jag har lärt mig att det går att hålla workshop över Zoom och Teams. Visst, det är lite mer pill med ljussättning och tekniktest, podcastmikrofonen har fått en ny funktion – och jag får lov att be deltagarna att visa sina verk för webbkameran istället för att jag besöker dem i egen hög person.
Men det funkar.
Allt är fortfarande så konstigt. Men jag illustrerar tydligen fortfarande kapitelböcker, producerar snygga seriesidor och kan (trots det superskumma läget) fortsätta nå ut och föreläsa.
Och – de senaste veckorna har jag haft möjlighet att genomföra ett hemmaresidens för att kunna lära mig mer om färg, tack vare Illustratörcentrum. Det är jag tacksam för.
(Använd pilarna i bilden för att bläddra framåt till nästa bild!)
Serier gör allt bättre
Saker är knas. Jag längtar efter våren och sommaren, värmen och möjligheten att träffa folk igen.
Samtidigt finns det inget som gör mig så lugn och harmonisk som att teckna serier. Så om jag tar ytterligare ett år på mig innan jag skriver ett nytt inlägg, låt oss hoppas att den där boken är vad jag sysslar med istället.
Än har vi inte tagit oss igenom detta, och jag kan verkligen inte komma på något bättre att göra med tiden.