Ja, jo, jag vet. Sju månader är rekord, till och med för mig. Men det finns en förklaring! Den är väldigt kort: Jag råkade bli uppäten av min tillfälliga roll som serieredaktör.
Det här inlägget är egentligen det tredje som jag skrivit (men alltså inte publicerat) under min frånvaro. Det lades ursprungligen upp i februari, sedan modifierade jag det och gjorde det privat. Det här är en modifierad + uppdaterad version av texten, mest så den ska stämma tidsmässigt. Kommer förmodligen lägga upp ett annat inlägg som avhandlar vad jag GJORT det senaste halvåret.
Till saken – jag har aldrig haft några större problem att stoltsera med flera olika titlar. Serietecknare. Illustratör. Exil-norrlänning. CIS. Podcastmakare. Med mera, med mera. Det som möjliggjort dessa blandade identiteter utan intressekonflikt är att jag delvis ser serieskapare som min huvudsakliga roll, och att ingen av de andra någonsin har riskerat att ta över, för att istället bli min primära.
Men de senaste 10 månaderna har en nykomling bland tituleringarna skjutit upp och överskuggat mycket av det jag tidigare mer identifierade mig med. Nämligen rollen som projektledare, en roll som upphörde i förrgår. Har haft lite blandade känslor som jag nu vill försöka sätta i pränt.
Det har varit sjukt kul och lärorikt, men ni har säkert märkt att den här bloggen fått om möjligt ännu mindre uppmärksamhet än tidigare. Det blir lätt så när hela arbetsveckor vigs åt (förvisso kreativt) lönearbete för en stor koncern, istället för en rad kortare frilansuppdrag blandat med eget kreativt arbete.
Först och främst: det ÄR väldigt kul att jobba som projektledare på serieförlag. Jag har nog aldrig haft ett så roligt lönearbete som dessutom vilar så tungt på mina erfarenheter och kunskaper. Jag har med andra ord känt mig väl nyttjad och lärt mig asmycket på kuppen.
En annan sak är den surrealistiska situationen att jag fått förhållandevis bra med pröjs för att göra detta. Och låt oss vara smärtsamt tydliga här: man kan säga mycket om livet som frilansare och konstnär, men det är generellt en bra idé att hålla hårt i slantarna; att planera sin ekonomi och se till att ha uppdrag långt i förväg är en nödvändighet för att kunna betala hyra, räkningar och mat. För att inte snacka om att ha råd att skapa de saker som inte nödvändigtvis genererar pengar till företaget, men som är nödvändig för ens välbefinnande och fortbildning.
Då är det – i jämförelse – ganska crazy att få lön i slutet av varje månad, även om jag nu under denna period sett till att lägga undan en rejäl slant till serietecknarbufferten.
Till slut blir det ändå så att man använder den kreativa energin (delvis eller – surprise! – helt) till det redaktionella arbetet istället för det konstnärliga. Och det kan funka helt okej om man delar upp det (sista två månaderna har jag exempelvis kunnat köra 50% teckning, 50% redaktörande) men det blir ändå knepigt. Speciellt när det ska finnas utrymme att värma upp, och/eller låta tecknarprocessen ta det utrymme det behöver.
Hur som helst. Det bli så himla himla skönt att få skapa för sig själv igen, från och med i morgon. Under tiden jag varit borta har jag även passat på att 1.) fylla jämnt, 2.) blondera håret (se resultat i den lilla bilden i högerspalten), 3.) köpa en Cintiq (stor tryckkänslig ritplatteskärm, man kan alltså teckna direkt i grafikprogrammen!) och 4.) bli sambo igen (hurra!).
Summa summarum: jag jobbade i tio månader som projektledare/serieredaktör, och det möjliggör nu att jag kan jobba i tio månader med min seriebok.
Det kommer en ny Medley. Mer om det i ett framtida inlägg.