Den varma årstiden är – åter igen – över för i år. Den har mest ägnats åt att sitta instängd i ateljén och rita serier, vilket har varit behagligt och lugnt men inte särskilt socialt. Det har helt enkelt inte funnits så mycket att skriva om heller, annat än just det här, att jag truckar på.
Har länge tänkt att det saknas ett inlägg om den där mytomspunna serieskaparprocessen. Redan 2011 skrev jag förvisso ett sådant inlägg, men det är ju 6 år (!!) sedan nu. Dags igen, kan man säga?
2011 Vs. 2017
Då det där inlägget skrevs, så jobbade jag uteslutande med blyerts, ljusbord, blåpenna och pelikantusch (man kunde lägga till svärta och korrigera lite i Photoshop, men att teckna i datorn blev helt enkelt för knepigt). Behövde jag förstora upp en bild gick jag till kopieringsbutiken på söder, och att scanna sidorna (på en kollegas uråldriga A3-scanner) tog en halv evighet. Dessutom fick man äta grus till frukost varje dag!! <- Okej, det var en lögn.
2011: Min dåvarande arbetsplats på Telefonplan.
Hur serietecknar-processen brukade se ut: En punktlista
- Först och främst så skrevs ett manus på datorn, i ett oformaterat txt-dokument. Brukade ni läsa fanfiction tidigt 00-tal så vet ni vad jag snackar om.
- Nämnda text skrevs sedan ut i så liten text som det bara gick (för att spara papper), dock med en massa plats över till höger på pappret, där bildmanuset sedan kladdades upp i miniatyr med blyerts. Vilket inte alls är ett dumt tillvägagångssätt, så det så!
- Samtliga sidor fulkladdades upp i blyerts på färdigutskrivet mallpapper i A4, som hade marginalerna (utfall, satsyta m.m.) tydligt utplacerade. Min högerhand var i regel helt nersotad efter detta moment.
(3,5: Om det behövdes fotoreferenser på någon av de uppskissade sidorna, så scannades dessa sidor in, referenserna infogades på serieskissen i datorn innan den skrevs ut igen på A4. Mycket omständigt.)
- Jag hade själv bara en A4-scanner (och dito skrivare), så det var bara att knata iväg till kopieringsbutiken (hade klippkort!) för att få seriesideskisserna förstorade till A3. Rullade ihop de ännu varma kopiorna med en gummisnodd för att hålla ihop dem, och så tillbaka till ateljén för nästa steg.
- Den uppförstorade skissen, nu betydligt mer kontrastrik, placerades på ljusbordet under ett elfenbenskartongsark i A3-format, och kalkerades/fintecknades med blåstift, innan alla teckningar slutligen tuschades med stålstift som doppas i tusch. Detta tog – och tar, fortfarande – absurt lång tid för mig.
Åh, och serierutorna, såklart. De färdigställdes medelst en micron-filtpenna á 0,8mm (och linjal!).
- Rubbet scannades, redigerades (bort med smuts, på med svärta, m.m.) …
- … Och textades! Klart.
… Och nu då?
Även om tillvägagångssättet känns igen, så har mycket onekligen ändrats gällande hur processen ser ut nu sex år senare; inte minst då jag numer äger både A3-skrivare/scanner samt en Cintiq-ritskärm (OCH en iPad Pro, vilket jag skäms litelite för). Gör detta att saker går snabbare? Säg det. Smidigare? Absolut!
2017: En del av min nuvarande arbetsplats i Bagarmossen.
Till att börja med – det här hur man egentligen skriver en seriebok. Liksom, den är ju tecknad?!
Och visst, det skall sägas: alla tecknare jobbar inte likadant, men jag sållar mig till skaran som skriver textmanus först, planerar upp bildmanus, och sist av allt – ritar rubbet. Serier tar sin beskärda del, och jag vill veta vart jag är på väg.
Textmanus
OBS: Du kan använda en skrivmaskin, din favorit-skrivbok eller en sketen laptop från förra århundradet om du vill. När det gäller att skriva seriemanus är det viktigast att du känner dig bekväm, inte att du har en specifik mjukvara.
Med detta sagt, så använder jag ett skrivarprogram som heter Scrivener. Den projektfil som jag jobbar i innehåller inte bara bok 2 – som jag alltså nu håller på att teckna upp – utan även bok 3 (plottad, inte detaljskriven ännu). Jag har berättat om Scrivener förut och jag kanske kommer att återkomma till det igen; men för närvarande räcker det att säga, att det är ett ypperligt program för att planera och genomföra ett skrivarprojekt.
Speciellt när det har blivit många storytrådar, figurer och scener att hålla reda på …
Urgammal bild där jag pallat sudda ut storygrejorna. Sedan dess har storyn skrivits om både en och två gånger…
Men, hur ska man veta hur allt ska tecknas? Hur allt ska se ut?
Bildmanus och referenser
I min enkla mening blir själva ”serieboken” till innan man hunnit rita ens första rutan. Låter det konstigt? Möt seriens faktiska födelse: bildmanuset.
– Vänta, vadå ”bild”-manus? Hade du inte redan skrivit ett manus?!
Stopp och belägg, fiktionelle frågeställare. Storyn utgör mycket riktigt bokens ingredienser – och för vissa räcker detta. Men, jag ser även till att komponera ett recept innan jag lagar min gryta!
Sida 6, kapitel 10 av Medley (vilket är kapitel 2 i bok 2). Bildmanus kontra färdig sida.
Att planera varenda ruta i en seriebok innebär seriös kreativ hjärngympa. Man måste trots allt tillåtas ändra sig både en och två gånger, OM det skulle behövas – därför ritar jag upp en slags dummy, som sparar mig tid, samt tillåter mig att prova olika lösningar. En annan fördel är att man kanske är djärvare när man planerar ut bildlösningar, och inte tänker så himla mycket på ”Kan jag rita det här?” det är nämligen Lisa-i-nästa-stegs problem!
Tidigare brukade jag alltid göra bildmanuset i pytteminiatyr i blyerts (se föreg. lista) men på sistone har det mer och mer blivit en sån grej jag ritar på surfplattan.
Bildmanuset tillåter i grund och botten tecknaren att bestämma hur hela boken ska tecknas upp, innan man faktiskt tecknar rubbet. Det är lugnt om ingen annan än en själv förstår vad som avses, för det är en lathund där tecknaren själv är den enda som behöver kunna avkoda händelseförloppet. Undantag: redaktör som behöver kunna komma med feedback. Medley 2:s bildmanus á 220 sidor var därför mycket mer läsbart än vanligt (detta gällde även till hyfsat stor del när serien gick Utopi).
Sedan har vi det här med referenser. Här kommer ett chockerande erkännande: Jag kan inte rita precis allting direkt ur huvudet.
En gång bjöd jag med min partner och partner-in-crime för att fotografera en ångbåt i Rättvik. Varför? För ångbåtar är svårgooglade. Dessutom, ROADTRIP. ❤️ Bilden är © Stef Gaines.
Det händer ganska ofta att jag måste kolla hur saker ser ut! Detta kan innebära att googla upp bilder, eller fotografera nån som står och balanserar på ett käckt sätt. Allt från Axels & Stefans skor, Catherines fiol och hur WAVE:s uniformer ser ut, till städer och miljöer. Alla dessa saker har gemensamt att de har en förlaga (eller flera!) i verkligheten. Det finns en god anledning till att jag äger en restaurerad fiol som ropades hem från Tradera; då och då måste jag kika på den.
Ganska ofta kan man ändra, teckna om eller justera något så det passar bättre för ändamålet, men att något har sitt ursprung i verkligheten ser jag som en styrka.
Men hey – en annan gång vill man kanske bara hitta på hejvilt. Båda sätten är utmärkta!
– Ok, visst. Bildmanus är ”planen” och referenser är goa grejor. Hur går du tillväga när du faktiskt ritar den där serien då, Makalösa fröken Lisa Medin?
Rita!
Till att börja med; möt min ritskärm – Wacom Cintiq 22” HD.
Det är här magin händer. Om man med ”magi” menar kladdiga överdetaljerade skisser…
En sak som definitivt har förändrats de senaste åren för många, många tecknare, är digitala ritskärmars intåg.
I mitt fall innebär det att alla seriesidor numer tecknas upp digitalt, och då huvudsakligen i programmet Clip Studio Paint (även känt under namnet Manga Studio). Skaffade det redan för flera år sedan (precis som i fallet med Scrivener) men de senaste åren har programmet blivit så bra att jag använder det dagligen, för exakt alla mina projekt. Dock inte alla steg, men pratbubblor och rutor gör jag gladeligen i programmet istället för att sitta med linjaler och tippex. ❤️
Somliga kör bara Clip Studio Paint för tuschning, andra för att strukturera upp existerande seriesidor, t.ex.; man gör det som passar en själv.
Själv gör jag numera alla mina frilansbilder från ax till limpa utan att så mycket snegla på en tuschpenna – men, när det kommer till Medley så har jag ännu (!) inte lyckats gå över helt. Trots att alla skisser numer är digitala, finns det saker som helt enkelt inte kan kompromissas med, visade det sig.
Tusch
Jag tuschar envist alla figurer – och alldeles för mycket bakgrunder – med stålstift som doppas i tusch (tydligen är det Brause & Co Iserlohn Germany, No. 513 jag använder). Innan jag tuschar, så rentecknar jag dessutom skissen med hjälp av ljusbord och blåpenna. Men varför?
Tuschstiftet. I singular. Det enda jag använder.
Det är kompromissen jag landat i för närvarande. Efter lite experimenterande under kapitlets gång så insåg jag att så länge figurerna ser ut som de ska, är det möjligt att ”emulera” stålstiftslinjer hjälpligt för bakgrunderna (i kapitel 10, vilket är det andra kapitlet i boken, är däremot också majoriteten av alla bakgrunder stålstiftstuschade). Figurerna får av någon outgrundlig anledning liv genom stålstiftet, och den digitala linjen gör inte jobbet på det sätt jag önskar.
Murbruk, mönster, relingar, trappor och annat kan i alla fall jag kosta på mig att inte ge en ”lika” fullvärdig själ. Det ska se dugligt ut och gå undan, och med digitaltuschning lyckas jag med båda (ta i trä). Figurerna ser däremot – som sagt – inte rätt ut när jag tuschar på datorn, och jag kan för mitt liv inte förklara varför.
Slutligen (nåja) finns det numera ett sprillans nytt moment i serieskaparprocessen, specifikt för Medley, bok 2 (följande kan med fördel bytas ut mot färgläggning eller annat motsvarande på ett annat projekt, men here we go):
Punktraster (AKA Screentones)
Jag har själv inte kallat Medley för manga, av olika anledningar.
Det har andra personer däremot gjort.
Dessa personer får nu vatten på sin kvarn.
Sedan den här sidan gjordes har Gertrude bytt namn till Karla Gerhardt.
Anledningen till att jag nu efter alla dessa år (!) går över till punktraster, är enkel: jag vill ha mer djup i bilderna, och punktraster är något jag är ganska förtjust i när det görs rätt. Galago ryggar inte heller tillbaka för att ge ut svartvita serier, och det försöker jag ta tillvara på.
Dessutom går bok 2 upp i format, så en visuell ändring hade det blivit oavsett.
Jag håller ännu på att lära mig raster med varierade resultat, men förhoppningsvis ska slutresultatet bli riktigt grymt.
Textning
Det blir ofta så att jag textar allt 2 gånger (men inte alltid!); först i serieskissen, det vill säga ”filen” för seriesidan…
Ska man rita pratbubblor bör man även veta hur stor texten blir.
Och sedan igen, i InDesign-filen avsedd för tryck. Det här är då själva ”bok-filen” där ALLTING samlas, och sedan kan exporteras i rätt format.
Och så filar vi till det hela för tryck.
Onödigt att göra det två gånger, kan man tycka – men det här gör det lättare att söka i boken som helhet och korrigera när man väl behöver (varje kapitel tecknas upp i en egen Clip Studio Paint-fil som sedan sammanställs i InDesign-dokumentet). Jag går in och ändrar OFTA.
Detta är i princip processen. Skissa, tuscha, texta. Men så himla mycket mer, självfallet.
Och många, många sidor kvar.
Vissa saker ändras, andra inte
- Sidorna tuschas fortfarande på elfenbenskartong (eller bristolpapper) – men efter att ha tecknat kapitel 2-8 av Medley i A3 på bristolpapper, gick jag ner till A4 i format för att spara tid och har sedan fortsatt med det formatet. Känns bra, och så tvingas jag hålla tillbaka mina en miljon pyttestreck.
- Ljusbord. Japp, jag tuschar fortfarande seriesidorna på ett ljusbord. Men numer är ljusbordet lutat mot en Cintiq! Och det blir mer och mer digitalt. Vem vet, kanske kommer en lösning som gör allt digitalt…
- Jag är dessvärre fortfarande en katastrof när jag inte har en deadline.
Hm. Uh-oh…
Så! Det var allt för denna gången. Om allt går vägen, så ska ni få se ett rejält smakprov ur boken riktigt snart! Håll tummarna. ❤️