Jag producerar just nu seriesidor som (enligt mig) inte bara är rätt snygga, det går dessutom i rasande takt i förhållande till hur jag vanligtvis arbetar. Men allt har ett pris. Mitt kommer i form av indragen fritid och en långsamt stiiiigande stressnivå som nu har lett till att jag fått skjuta upp deadlinen IGEN. För typ tredje gången. Men i gengäld har jag iofs fått jobba med det jag älskar heltid. Även om det bara är ett litet tag.
Jistanes. Det vore kanske bra att kasta sig hals över huvud in i något nytt, ett osäkert men inspirerande leverne, för såhär upprymd och, ja, LYCKLIG har jag inte varit sedan, åh, jag minns inte när. Sedan Hofors. Sprudlande hopp, hassa brassa gambaremassa, och en känsla av att jag har världen i min hand!
Men hyran måste betalas. Så vi får se.
Och nu: You know what it is
Jag har haft ett skriande behov att skriva om det som jag flyktigt refererade till i förrförra inlägget; om vikten att välja rätt sittplats och kunna sina veckodagar. Rebecca Black, internetsensation, 13 år.
Först av allt, jag hatar inte lilltjejen. Hon är lika gammal som min äldsta systerdotter, hon blev förmodligen skitglad när hon fick göra en egen musikvideo med sina kompisar. Jag tror de flesta trettonåringar skulle tyckt att en sådan sak vore awesome.
Men låten ÄR. HYSTERISKT. ROLIG. Och detta säger jag för att jag också varit tretton och skrivit skitdåliga låttexter med min kompis (ja, jag vet att Rebecca inte skrivit texten själv men FU), låtar som vi faktiskt spelade in på egentryckta CD-skivor, och åtminstone en av dessa travestier ligger fortfarande på internet. Ni som känner mig väl kan säkert hitta den (så kanske jag själv kan bli en internetsensation, tretton år för sent).
Friday är bedårande. Den är plastig, klantig, autotunad och alldeles ljuvlig. Texten har en slags ofrivillig poesi över sig. Jag har gjort ”I got this – you got this” till en catchphrase som, när den klickar med andra som också förstått Blacks storhet, ger en alldeles speciell igenkänning. Då kan jag inte säga att det enbart är hån, även om de flesta verkar nöja sig med att peka och skratta.
Det bästa med låten är dess trallvänlighet, den är så lätt att remixa och göra covers på. Det har gjorts åtskilliga underbara versioner, exempelvis den här (Bob Dylan-parodiversion), den här (heavy metal-version) och framför allt – min favorit – den HÄR (Mullet Man!! Serious Business).
Haters gonna hate. Men själv tycker jag det är en väldigt rar och klumpig form av kärlek!
Dessutom flippades ’Friday’ i förra fredagens Flipp eller Flopp i P3 Populär (på 1:a april, inget skämt) så om panelen hade rätt kommer ni alla snart att nynna på den banala visan vare sig ni vill det eller inte. Och vi kommer att ha ett kosmiskt samförstånd.