Känns inte riktigt som jag fått in snitsen med bloggningen. Jag vill liksom vara sådär blasé och världsvan och skriva inlägg lite på samma sätt som när man tar första dagens kopp kaffe – en vardaglig ritual som inger trygghet, en självklar handling utan större ansträngning.
Istället finner jag att alla de där coola sakerna jag skulle babbla om liksom rinner ut ur öronen ögonblicket det finns en plattform att stå på. Men det ska nog bli bättre med tiden.
Tills dess kan jag rekommendera världens bästa blogg, Hyperbole and a Half.
Eftersom jag är en mycket pålitlig källa kan ni räkna med att det faktiskt ÄR det bästa som skrivits på internet. Allie är ett geni. Hon gör mig så upprymd att jag kommer på mig att sitta och skrocka i min ensamhet åt hennes tokigheter. Formuleringarna är verkligen inte dumma de heller, och kronan på härligheten är de extremt expressiva MSPaint-illustrationerna som pryder vart och vartannat inlägg.
In other news har jag fått en del jobb vid sidan av, vilket innebär att jag kommer att kunna skära ner på dagkneget och ägna mer tid åt att skriva käcka texter, ringa runt, fixa med trycksaker och hurhurrhurrhurrrrrrr. Ska inte gå händelserna i förväg, men det hela skall avtäckas på måndagen (är tanken) och sedan jobbar jag med det under mars och april. Utöver de serietecknarlärar-uppdrag som infaller ungefär samtidigt, alltså.
Jag vill vara det här:
Alltså, jag är faktiskt mycket nöjd med nästan allt just nu.
Det enda skulle väl vara att det inte är helt lätt att följa teckningsschemat, och nu ligger jag 1,5 sida efter. Har ordnat med en halv veckas dedikerad tid att fixa upp’ett vid deadline, men ändå. Man ska aldrig ta någonting för givet, framför allt inte arbetsdisciplin.