Till festivalgeneralen

LisaUncategorized

Till er som inte visste vem Kristiina var, och vad hon betydde för svenska serier, kan jag säga att hon var den mest orubbliga och fantastiska kvinna jag någonsin mött. I en bransch som i årtionde efter årtionde dominerats av grabbar och gubbar, tornade hon upp sig som en självklar expert och auktoritet. Hon hade, som många redan skrivit, ett brett kontaktnät som hon byggt upp med ihärdighet och jävlaranamma, hon reste runt på alla möjliga seriefestivaler. Tog hon ut någon som helst ledighet som huvudansvarig för Serieteket så var det just för att kunna göra dessa resor, oavsett hur ’obetydliga’ andra i branschen skulle tycka att de verkade. Kristiina var hundra procent dedikerad till sitt kall, att stärka seriers roll, och hon åstadkom så mycket mer än de flesta kan begripa.

Och det var inte bara gubbväldet hon fajtades mot. Att Serieteket kunnat finnas och frodas i Kulturhusets lokaler såhär länge, är ännu ett tecken på hennes integritet, och att hon aldrig någonsin gav upp, även när man försökte köra över henne och flyttade hennes älsklingsbarn till nya lokaler. Kulturhuset blev uppätet mer och mer av caféer och kommersiella aktörer, men Kristiina var som en vägg av övertygelse.

Sista gången jag träffade henne var i Frankrike, på seriefestivalen i Angoulême. Kristiina var trött, men verkade hemmavan och hälsade frejdigt på alla som kom förbi. Hon kände alla. Kontakter hon knutit under åren. Vi drack öl och pratade om att ”A drifting life”, en serieroman (från början i två delar) av Yoshihiro Tatsumi skulle bli animerad långfilm. Trailern hade visats i samband med festivalens öppnande, och som vanligt hade Kristiina en massa att berätta. Men hon var lite trött. Det i sig var ju inte konstigt, hon arbetade ju nonstop under festivaldagarna, och på den där puben verkade hon kunna slappna av något.

 

På Seriefestivalen i Angoulême, Frankrike, i slutet av januari 2012. Kristiina står i mitten av bilden, i bakgrunden.

Tanken att hon skulle lämna oss fanns verkligen aldrig i min sinnesvärld.

Kristiina hade varit sjuk länge. Men förra gången sjukdomen hade sitt grepp om henne tonade hon ner det så mycket och lyckades till och med tajma festivalerna hon ville gå på med cancerbehandlingarna. När hon åkte in på sjukhus under mars i år hade jag inte heller någon större oro. Hon hade under alla år gått på ren levnadsglädje, skjutit ifrån sig alla hinder och skötte till och med festivalförberedelserna från sin sjuksäng. Vilket skulle visa sig bli hennes dödsbädd, men det känns fortfarande helt overkligt.

Jag tog inte många bilder på Kristiina. Jag vet inte varför, hennes bild är så enkel att framkalla för mitt inre öga. Hennes sammanbitna bestämda blick, hennes hastiga leende, och så det där översvallande, avslappnade skratt hon kunde släppa ifrån sig när ännu ett SPX framgångsrikt hade kommit på rätt köl.
Mest såg man henne jäkta förbi, det var alltid något som behövde hennes uppmärksamhet. Men hon kostade ändå på sig en pratstund när tiden tillät, berättade om olika projekt hon var involverad i, serieskapare som hon försökte få till Sverige eller någon punkt där kulturhuset åter igen trilskades. Men hon tog alltid parti för serierna. Som ingen annan i Serie-Sverige gör. För Kristiina var du en bundsförvant, vi slogs på samma sida.
Det är klart att eftersom hon var bestämd kunde hon själv hamna i dunster, bland annat med min serielärare (och själsliga handledare) Johan Höjer. Men trots detta lät hon inte hans elever ärva någon skuld efter någon oförrätt, utan såg till att det fanns försäljningsbord till alla. Allt skulle lösas.

Om jag ska förenkla hennes betydelse, var hon seriescenens Dumbledore. Men precis som i den bokserien måste du välja att vara en hjälte. Min vän Tomas Antila skrev så träffande på twitter igår:

Ett av mina finaste Kristiina-minnen var när jag förklarade för nån vip-besökare att man ska göra saker för att främja hela seriesverige och inte  bara sig själv, och då skrattade Kristiina och sa att det var hon som lärt upp mig.

Allt för konsten är inte bara namnet på en bra antologibokserie av Optimal Press, det är också en lysande beskrivning på kvinnan som gjorde det möjligt för mig att våga existera som serieskapare, på mina egna ben. Den som gjorde det möjligt att ha en bas att stå på – även innan jag vågat söka till någon serieskola, och innan jag förstått att jag ville syssla med serier – den personen var Kristiina.

Kristiina Kolehmainen, 1956 – 2012. Bilden är tagen i januari 2011.

Jag berättade många gånger hur fantastisk jag tyckte du var.
Jag hoppas även att du verkligen förstod att jag menade det, när jag sade att du var idealet jag ville uppnå.
Även om jag aldrig når dit, är jag stolt över att ha känt dig, Kristiina. Du skapade trädgården där vi kunde växa, och jag kan aldrig tacka dig nog för allt du gjort för oss.

 

Farväl.