Tror inte det är någon hemlighet att jag på senare år blivit mer och mer skraj inför att läsa recensioner. Men ibland är det bra att möta sina demoner och försöka lista ut exakt vad det är som är så läskigt.
När jag var yngre hade jag nog lättare att skaka av mig kritik, nu har jag mer en tendens att grubbla, trots att jag garanterat har mer stabilitet och är i huvudsak en lycklig fröken nuförtiden.
Korta, positiva tillrop har jag fått i drösar. Sånt gör mig ofantligt glad. Hög av serier gillar Medley. Spanarna i P1 gillar (?) Medley. Mina fans – både de som tillkommit under Utopi-publiceringen och de som hängt med från fanzintiden – gillar Medley. Men de som plockar upp boken utan någon bakgrundsinfo eller relation till bokens tillkomst, gillar de Medley?
Både och!
”En stark berättelse om diktatur, utstötthet och människans behov av att definiera andra.”
Litteraturmagazinet recenserar Medley.
Jag tänker inte recensera recensionen, det känns lite överflödigt. Men jag förstår verkligen recensentens poänger. De bitarna som jag arbetade igenom och gillade bäst är även de bitar han uppskattar mest (det känns alltid bra). Några saker reagerar han på, och jag håller med på många punkter, han tar dessutom upp saker jag behöver jobba med och saker som helt enkelt föll mellan stolarna.
Vidare:
”Jag måste säga att jag är riktigt imponerad av Medley! (…) Kort sagt så är det här en serie som jag tycker att man borde läsa.”
Viggo, som driver bokbloggen Bookfinger recenserar Medley den 23:e april.
Jag höll på att trilla av stolen när jag läste grabbens ålder, för det är fantastiskt trevligt recensionsspråk han använder. Och att recensionen är jublande positiv gör inte saken sämre!
Hittade även en recension av Ingerun Sjösvärd på bokbloggen Spektakulärt som hade flera goda poänger – vilket gjorde mig en smula beklämd eftersom texten verkligen inte var odelat positiv. Jag blev glad för den fina analysen om världsbygget (vilket kändes klockrent!), men en gnagande känsla är huruvida jag ens ska försöka försvara det som utgjorde hennes huvudsakliga kritik.
När jag skulle välja ut vad som skulle kvala till bokens extramaterial-del valde jag, Fabian (bokens redaktör) och David (formgivaren) ut fyra strippar som tidigare publicerats i Medleyfanzinen samt small press. De som valdes ut råkade vara från de senare delarna, eftersom jag stilmässigt rört mig rätt långt från hur serien brukade se ut. De första två kapitlen i Medley-boken är trots allt helt omtecknade, och inget annat material hade uppdaterats. Så, för att spara lite tid redigerade jag helt enkelt de senare stripparna och lät dem utgöra extramaterialet.
Grejen var att jag i de första stripparna passade på att köra lite skämt ”off-panel”, om hur jag tänkt kring serien och hur de jag hängde med under den här tiden förhöll sig till vad jag gjorde.
Nå, till saken. Min gissning varför det är något svårare att bortse (?) från Catherines behag i bokversionen än fanzin/small press-versionen, är bland annat för att den här strippen inte fick hänga med (den publicerades ursprungligen tillsammans med kapitel ett i minst tre olika utgåvor, inkl. alla omtryck):
Tanken är verkligen inte ”lol nu gjorde jag en stripp, då är det okej”.
Den här strippen var med för att visa hur jag vid den här tidpunkten faktiskt valde att inte göra Catherine till den typiska slanka pojkaktiga hjältinnan samt vilken typ av bröst vi ändå redan vant oss vid i tecknad fiktion. Detta av en anledning: vi har alla inprogrammerade fördomar och vi kommer att döma en figur efter hur figurer av ”hens sort” haft för roll tidigare. Och om vi ska komma ur den föreställningen i fiktion behövs det att åtminstone någon voluptuös hjältinna någon gång har egna egenskaper som karaktär och inte enbart som kvinnoschablon.
Vidare skulle jag kunnat ge henne tyngdlösa gainaxtuttar och smala höfter, men jag ville fanimej ge Catherine tyngd och pondus. Jag kan ju göra det med vilken snubbe som helst, så varför inte Cath?
Jag har nog blivit lite för hemmablind. När jag först höll på med att bestämma figurernas utseende för hundra år sedan satt jag och velade om jag inte skulle falla tillbaka på den godkända kroppsformen för aktiva kvinnoroller i tecknade serier (se här, här, här och här). Den är inte nödvändigtvis något dåligt, men att den existerar innebär att vi också blivit drillade med att så här ser en aktiv, ”pojkaktig” kvinnlig figur ut. De överviktiga, spinkiga, kurviga eller kantiga kvinnorna ses som en anomali.
Tänker inte gå in på det här sidospåret mer just nu, men ta en funderare på hur många kroppsformer som tillåts en manlig kontra en kvinnlig karaktär. Bläddra lite i era Marvel-tidningar, era mangapocketar. Ni vet vad jag snackar om.
 |
| Underbar födelsedagsbild av Loka Kanarp som hon delade på Facebook, föreställandes Catherine. ♥ |
En grej som jag däremot inte kan värja mig mot, och där jag definitivt motsäger mig själv, är grejen att använda Catherines behag som props. Jag tycker bara det är så roligt att använda en sådan kroppsform för det ädla ändamålet slapstick, men jag borde varit mer beredd (igen!) på hur det faktiskt uppfattas utifrån.
Hela första kapitlet är trots allt någon slags hyllningsparodi för genren jag både hatar och älskar, och Catherines behandling är inte oproblematisk. Hon och Axel fick spela de roller som de förväntades spela för att sedan kunna presentera sig själva utanför den kontexten.
Jag tänker verkligen inte säga att någons analys är fel, för jag använder mig av ett bildspråk som – åtminstone stundvis – har stänk av sexism, och det problemet delar jag med så gott som alla som inspirerats av (framför allt) kommersiella serier från Japan, USA, Spanien, Frankrike, och så vidare, och så vidare.
Det är ett maktspråk som vi som tecknare hela tiden måste se kritiskt på och utvärdera.
Men vet ni? Jag tar gärna den fajten med mig själv vilken dag som helst.