Just nu är jag besatt av två saker:
1. Fritid – speciellt helger då, söndagar i synnerhet.
2. Skriva manus. Mer info nedan.
Föga förvånande är det två saker jag för har haft svårt att få tid till den senaste månaden.
Delvis var det workshops (det har, framtills nyss, varit ett par i veckan), delvis var det kneg (jag tog på mig helgpass för att väga upp mot frånvaron när jag är och jobbar) och så har vi, sent omsider, deklarationen (en tidig insikt att SPX skulle mörda mina bokföringsplaner ledde till uppskov till juni).
Workshops ÄR ändå rätt kul, men när man jobbat med det i några timmar är man helt nere för räkning efteråt. Kneget, i jämförelse, tär iofs mindre på krafterna, ger mycket mindre slantar och, ja just ja – suger ur all levnadsglädje och ambition.
Med energin som blir kvar ska man sedan bokföra, för att sedermera deklarera. Möjligtvis det som jag är absolut sämst på, i hela världen.
Men! Nu är det över.
Nu, äntligen, skulle det vara dags. Trodde jag. För. Manus.
Innan jag gick Serieskolan i Malmö, brukade jag jämt ha ett block med mig. Jag brukade skriva ner idéer, koncept och repliker som skulle kunna funka i en story, sedan brukade jag samla dem i kuvert för senare utsållning. Någon gång runt Malmö slutade jag upp med det här; det kan ha varit pressen att allt skulle redovisas och skammen över det ofärdiga, men hur som helst lade jag av med att ”brainstorma/drömma offentligt”.
Det är inte förrän nu som jag fattat att just den där ’insamlarfasen’ var en viktig del i mitt skrivande, och att alla spännande, bra och smarta idéer faktiskt inte alltid kommer tillbaka.
Många bra grejor i Medley är saker jag hade närvaro nog att krafsa ner på en servett eller ett kuvert, och det är precis lika mycket värt som förarbetet och referenserna inför en seriesida eller illustration.
Jag tycker det är hög tid att vi alla börjar ta manusskriveri mer på allvar.
Hur kommer det sig att vi serietecknare kan fästa så oerhört stor vikt vid att våra bilder – och vårt berättande med bilder – ska bli så fulländat som möjligt när vi inte lägger tillnärmelsevis lika mycket tid på storyns struktur, på manus?
Jag ska inleda någon form av upprop för det här, var så säker.
Men först lite ”vaffan!”:
För cirka sexhundra miljarder år sedan (eller okej, i slutet av april) publicerades en liten artikel i min gamla hemstads kära ortstidning, Östersunds-posten. Läste texten på nätet och tänkte väl inte mer på det. Men nu fick jag se tidningen live. Och oj!
Baaaaallt.
Det finaste är att Axel fick en helsida. Det känns mycket bra.