Att skriva är att bygga

Nej. Jag ÄR faktiskt notoriskt kass på att uppdatera sommartid. Nu när det börjar bli mörkt tidigare om kvällarna och alla panikartat försöker få ut det sista ur de varma dagarna har det blivit lättare att installera mig på ateljén igen.

Så här ser det ut nu:

Det ni ser är följande:

1. Min nya* macbook pro,
2. … den gamla skärmen, uppvinklad på sniskan för referensbilder, digitala post-its eller liknande,
3. … samt URBALLA Cintiq 22HD (ritskärm),
4. … ståendes på ett sprillans nyinköpt höj- och sänkbart bord från IKEA.

* Nya = var tidigare min pojkväns endast 2 år gamla dator, nu ärligt uppköpt av mitt aktiebolag.

Om ni undrar vad jag håller på med, så håller jag delvis ett löfte – att låta mig vara värd dessa prylar, nu när jag faktiskt tar mig i kragen och genomför det här – och delvis, genomförandet av ”det här”, vilket är manusskrivande av två serieböcker i ett svep.

Och det är svårt.

Måste ha slagit rekord i att glömma bort att – i mitt fall – är skrivandet ofta en lika viktig komponent som tecknandet.
Eller nästan.
Eller, äh.
Man kan komma undan med så mycket när hälften av ens output-språk är bilder, men när det gäller berättelsens flöde måste det faktiskt fungera i någon mån först. Så jag sitter (… samt står…) och outlinar. Och skriver scener. Och skriver om.

Jag vet hur figurerna agerar, vilka de är (nåja, några nya bekantskaper är ännu lite vaga i konturerna innan de fått röra på sig…), vart de är på väg och i stora drag hur de ska ta sig dit. Men sedan har vi allt annat, det som gör att det blir just den här berättelsen. Om vi exempelvis säger att jag löser en viss detalj, så leder den detaljens ändring till svallvågor som leder till… ja, ni förstår.
Kan knappt vänta tills det är dags att rita upp allt (det ska bli asläskigt); men när jag nu ändå faktiskt för en gångs skull har frigjort tid och pengar enkom för detta, då är det kanske rimligt att jag skriver den berättelse som jag vill läsa också. För ingen annan kommer att göra det. Plus att det måste bli kul. ❤️

Det tar tid! Och jag har så dåligt samvete över att ha så lite att visa er, för det är verkligen en massa saker som bubblar under ytan, i olika dokument som ännu inte städats upp och kategoriserats. Plus ett par skisser, då.

Den senaste veckan, när jag inte skrivit (och det skall sägas, jag skriver inte tillnärmelsevis lika mycket som jag nojjar över att inte skriva) lyssnar jag på en ljuvlig amerikansk podcast vid namn I should be writing av Mur Lafferty. Den har pågått i 10 år och har således rätt saftiga arkiv som man kan gotta ner sig i, men det bästa är att den är peppande, rak och mysig på samma gång. Intervjuer, frågelåda, allmänt ”prata-av-sig” om situationen att vara en författare (och inte alltid känna sig som en), hur man visar framfötterna på mässor, hur eller i vilken stor utsträckning en har behov av en agent och – inte minst – vikten av att alltid fortsätta skriva.

Jag kommer garanterat kolla in fler podcastprogram i samma genre, men Mur håller mig sällskap under varje bussresa, träningspass och lunchrast.

Och vet ni? Slår vad om att ni också borde skriva.