Jag har inte skrivit jättemycket den senaste månaden. Mest för att serieskapande är en långdragen process som kräver mycket tid, och vars dokumentering inte är jätterolig att glo på. Jag ritar, kan vi summera det med. Det har aldrig funnits så lite marginal och så få arbetsdagar innan en deadline som i nuläget. Och så är det första ”nya” kapitlet på länge som ska bli klart under de förutsättningarna också!
Känns sådär.
Den är svartvit eftersom jag hinner med fler sidor per kapitel om jag inte dessutom måste bekymra mig över färgläggningen.
Och sanningen är ju att jag är exceptionellt långsam. Jag kan teckna snabbt, men serier tar tid. Tuschning tar tid. Referenser och redigering tar tid. Allt det här bara för att skapa en lattjo serie med flippade ansiktsuttryck och ”DN på stan”-referenser, så flera undrar säkert om det alls är värt det. Svaret är ju såklart ja, för hey, jag har kul.
Och ni verkar också ha kul, av reaktionerna att döma. Jag är bara orolig att jag inte ska hinna göra ett tillräckligt snyggt, roligt och läsbart kapitel åt er den här gången, och oron är inte obefogad med tanke på att hela nästa vecka går åt till frilansjobb.
Det stora dilemmat för i princip alla serietecknare är att både ha råd att teckna och ha råd att äta. Just nu funkar det för mig, även om det förmodligen aldrig varit så illa ställt på matkontot.
Jag håller tecknarworkshops som drar in en liten slant, och bara jag håller mig till en snäv budget och sparar alla extra slantar är det helt okej. Det är viktigt att vara noggrann och att göra skillnad på vilka pengar som är mina, och vad företaget kan stå för. Klarar man det – och drar in tillräckligt med uppdrag, förstås – är det en dräglig tillvaro.
Plus att man JOBBAR MED SIN DRÖM(TM). Ni vet.
Tåget närmar sig nu Uppsala. Väskan är packad med tecknarmaterial och referensböcker.
Det har varit en körig månad, men snart börjar en om möjligt ännu större utmaning: april.
Bring it on.