Ut i det okända

Sedan min förra bok kom ut – den fyller nio år detta år! – har den långsiktiga ambitionen varit: ”När jag inte har frilansjobb ska jag fokusera på att teckna serier”.
Det har varit på gott och ont; eftersom jobben har blivit fler och fler, så har tillfällena att teckna serier oundvikligen blivit färre. Sedan har jag fortsatt upprepa det där mantrat, gång på gång, medan jag tacksamt tagit emot nästa och nästa och nästa jobb. Det är ju trots allt läskigt att ta steget ut.

Egentligen har problemet varit närvarande sedan åtminstone slutet av augusti 2016, då bildmanuset till Medley 2 stod färdigt (om detta kan ni läsa i detta utmärkta lilla inlägg) och exakt fem år senare hade halva boken ritats ihop. Slår man ut det per år är det ju inte imponerande för fem öre, och en sak har således framträtt allt tydligare: de perioder då jag gjort framsteg, har varit de där eftertraktade sträckorna då jag bara fokuserat på Medley.
Oftast har framgångsrika tecknarperioder sammanfallit med sommarmånaderna, då andra uppdrag precis är klara eller ännu inte dragit igång. Medley, och serieskapande i allmänhet, har mer och mer blivit det jag gör i undantagsfall – inte som huvudsyssla.

Det är förståeligt, men samtidigt helt bakvänt. Jag ser mig själv som serieskapare i första hand, men i verkligheten blir det ändå alltid i andra hand. Hur löser man det?

Ettårigt arbetsstipendium

Under åren som gått har jag då och då fått mindre stipendier och stöd, och jag har även varit noggrann med att stoppa undan alla extra slantar på ett separat konto. Tanken var, att om jag nu aldrig kan få ett ”riktigt” arbetsstipendium får jag lov att skrapa ihop till ett hemmasnickrat sådant istället. Och se, härom året tog jag en titt på mina ihopsamlade slantar och bedömde jag att jag nog faktiskt hade ”tillräckligt” för att kunna köra på i några månader. Men vågar man? Det skulle visa sig svårare än man kunde tro.

Pandemin slog, som bekant, till. Som frilansare är man delvis (läs: mestadels) utelåst från de sociala skyddsnäten, och det här att över huvud taget ha uppdrag blev plötsligt ännu viktigare. Och jag hade verkligen en sagolik tur, för mitt i alltihop – samtidigt som mina kollegor och kamrater tampades med betydligt kärvare frilanstider – fick jag faktiskt en rad frilansjobb.
Djupt tacksam över möjligheterna innebar detta givetvis att jag jobbade ännu mer.
I oktober och november förra året hängde oron för utbrändhet ständigt med. Jag kunde inte se bortom årsstrecket. Skulle allt bara fortsätta såhär för alltid?
Det spelar ingen roll hur roligt och givande jobbet är: att arbeta konstant är sällan bra i längden.

På väg hem från årets sista workshop i början av december såg jag att ett mail från Författarfonden – som tilldelat mig ett par Corona-relaterade stipendier under pandemin – hade landat i min inbox.
För att vara tydlig, jag är oerhört tacksam för de stöd jag redan tilldelats under föregående år och ingen annan instans har varit så generös mot mig som just Författarfonden. Som illustratör och serieskapare räknas jag tekniskt som både bildberättare och författare men inte som konstnär (lex Konstnärsnämnden), så bara att få ”räknas” är oerhört värdefullt.

När allt kom kring, hade jag däremot sökt deras ettåriga arbetsstipendium flera gånger tidigare och aldrig riktigt nått hela vägen fram. Hade således inte stora förhoppningar medan jag öppnade mailet.

En väg framåt, och några steg bakåt

Ett arbetsstipendium innebär kanske inte automatiskt att allt löser sig över en natt, men det skapar helt nya förutsättningar. Jag har nu för första gången i mitt frilansarliv kunnat sätta ner foten och dragit en linje. Allt kan inte förändras på en gång, och jag håller i skrivande stund på att beta av de uppdrag som löper en bit in på detta år, 2022 (mer om detta nedan). Men där, en bit in på sommaren tar det stopp, och något annat tar vid.
Med få undantag (jag har trots allt skrivit kontrakt på ett par kapitelböcker som behöver göras) kommer jag inte att hoppa på några nya frilansjobb från och med cirka mitten av juni, och en tid framöver.

Jag ska äntligen fokusera på boken.

En sak som däremot inte fanns med i beräkningen när jag började skriva detta inlägg i januari* – även om jag hade det på känn – var att mitt tilltänkta förlag skulle sluta upp med att vänta in mig, och faktiskt landa i att man inte kände att man kunde ge ut boken. För det hände till slut.
(* Japp, det här inlägget har genomgått några versioner…)

Först när jag fick beskedet, i februari (mitt i en späckad workshopvecka i en annan stad) så skämdes jag mest. Och sörjde. Galago hade varit välkomnande trots att serien inte passade in med deras övriga utgivning, sedan lyhörda och tålmodliga när arbetet gång på gång drog ut på tiden. Men tiden hade obevekligen gått, och boken hade inte blivit klar, vilket såklart var problematiskt.
Och nu när förutsättningarna äntligen, äntligen, efter all denna tid, faktiskt fanns och alla stjärnor stod rätt – då var möjligheternas fönster stängt.

Att jaga förlag åt boken parallellt med att jag ritar klart den var inget jag hade planerade att göra, men saker blir inte alltid som man tänkt. Försöker främst tänka att jag ändå gjort detta förut, att det inte är något nytt.

Utöver den osäkra situationen med utgivning känns det såklart nervöst överlag, i synnerhet hur man ska hålla upp glöden över tid när det inte finns tydliga externa deadlines. Det är en alldeles särskild kick att beta av uppdrag, att avsluta och påbörja saker på löpande band. Gillar det skarpt om jag ska vara ärlig.
Men samtidigt är det dags att göra något större och mer dumdristigt för att jag ska kunna fortsätta stå för, och bli, den sortens serieskapare jag vill vara.
Och det jag vill – helt ärligt – är att rita klart min förbaskade seriebok.

Vad händer nu?

Ungefär en och en halv månad framöver rullar allt på som vanligt. Jag tar alla pågående uppdrag på största allvar, kommer inte överge dem och vill att de ska bli så bra som de bara kan.

Under året har en sprillans ny kapitelbokserie börjat komma ut på Bonnier Carlsen, författad av Mårten Sandén, som jag illustrerar: Dogstars! Det är dessa böcker, proppade med vovvar, världskonspirationer och magi, som tagit upp en del av min tid denna höst och vinter – och som jag kommer att fortsätta jobba med, samtidigt som jag ritar Medley.
Första boken, Ett nytt hopp, finns ute redan nu! Dess uppföljare kommer i höst, jag jobbar på med den i skrivande stund. Ligger lite efter med mitt schema, men det blir snyggt.

Jag jobbar dessutom vidare med böckerna om Karateklubben Obi (som jag berättade om här) och kommer att svänga ihop ytterligare en ny bok i den serien under året – utöver Del 2, som precis kom ut för en månad sedan.
Sedan tillkommer de allra sista inbokade workshopprojekten på ett antal skolor samt några biblioteksbesök. Info om årets sista workshops kommer i högerspalten! Det blir ett litet författarbesök i september också.

Jag är så himla nära nu att jag kan se målsnöret, bara inte riktigt där. Men snart. Snart kommer jag att få jobba med serien, och det är mer än jag kunnat våga, eller hoppas, på flera år. Även om förutsättningarna inte är optimala.

Å andra sidan; när är de det? Jag får lov att chansa helt enkelt.

Avslutningsvis

Jag försvinner varken från bloggen (den kommer bara handla mer om serier från och med i sommar) eller slutar frilansa, men om det skulle vara som så att någon som jag för närvarande jobbar med – eller som jag tidigare jobbat med – läser detta, så vill jag ändå tillägga:

Till alla kunder och kollegor

Tack för stöttning och för alla samarbeten, särskilt under de senaste prövande två åren. Även om jag inte egentligen ska någonstans, vill jag bara säga hur glad jag är över alla fina böcker, illustrationer, omslag, workshops och andra projekt som vi gjort tillsammans och kan bara hoppas att jag finns i era tankar när jag kommer ut på andra sidan igen under 2023 (det får dröja så lång tid som behövs!).

Det låter som en evighet och det är det nästan, men när tiden närmar sig hoppas jag att ni ska vilja jobba med mig igen, med nya roliga uppdrag. Jag lovar att ta mig an dem med förnyad kraft när tiden kommer.

Utan att skräda orden kommer det att bli tufft att komma tillbaka efter ett långt uppehåll, utan något garanterat som väntar på andra sidan, och det är helt förståeligt om ingen kommer att stå och vänta in mig. Jag kommer att behöva dra i trådar, tjata och vara tålmodig, men jag är beredd att göra allt detta om det innebär att jag äntligen har en ny, helt egen bok under bältet.

I flera år har jag försökt balansera frilans och serieskapande och om detta är vad som krävs för att inte förlora mitt serieskapar-jag, då är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Sist men inte minst: Hoppas vi ses på Stockholms Internationella Seriefestival den 22:e – 24:e maj! Jag är med och styr upp en diskussionspanel kl 16.00 på lördagen men i övrigt kommer jag mest att spatsera runt, fri som en fågel. Kan knappt vänta tills jag åter tillhör den serietecknande skaran.

Vi ses.