Har inte blivit bättre på att producera täta blogginlägg sedan förra reinkarnationen av bloggen, nej. Hittills har den här sommaren innehållit relativt mycket media och relativt lite manusjobb. Blev en del Kalle mitt upp i allt också.
Sedan sist vi hördes har jag intervjuats av tidningen Svensk Bokhandel om seriedistribution (marknaden och hur förlagen förhåller sig till digitala medier), deltagit i P1 två gånger (se nedan), skickat in en serie till en antologi och kanske gjort min mest utelämnande serie någonsin på kuppen, kommit fram till att min fyra år gamla dator har ett produktionsfel och väntar nu med spänning på att få veta om det går att göra något åt, släppt poddcastavsnitt (igen, se nedan) samt fått en tidsbegränsad anställning som projektledare på Sveriges största serieförlag/producent av serier.
Ja okej, reviderade även ett andra utkast på outlinen till Medley, bok II. Kom på en sjukt spännande ändring till originalhistorien som jag verkligen vill prova att implementera. Men den som lever får se.
Men innan jag sätter tänderna i detta inläggs huvudämne
…vill jag passa på att länka till det nya avsnittet av MANGAPATRIARKATET: ”– Seriernas Ikaros?! – … Måla Manga i ansiktet?! Del I av II”.
Urklipp ur omslaget (se den i sin helhet på hemsidan) av den sanslöst skickliga Yossra El Said!
Mangapatriarkatet har alltså gjort ett tvådelat dokumentäravsnitt om Mangaboomen i Sverige (även en del om USA, det finns vissa likheter) med hjälp av Staffan Dahlberg, (f.d. Staffars Serier, nu Seriesidan) Anders Häger Jönsson (f.d. Pronto) och Lisa Olsson (tillhörde Bonniers Mangaavdelning). Jag är oerhört mallig över resultatet, och vi jobbar på del II i detta nu. Lyssna på hemsidan, ladda hem eller prenumerera via RSS eller iTunes Store!
Slut på reklam.
Dags för huvudrätten.
Grejen är att jag trodde att jag hade ett ganska enkelt förhållande till Karl ”Kalle” Magnus Anka.
När P1:s researcher ringde upp (inför att jag skulle besöka radiohuset för det här inslaget) hade jag inga som helst problem att beskriva ”min Kalle”, det är liksom inte särskilt skumt att han klarat sig bättre än sin blodfattige kollega Musse. Allt är givetvis Karl Barks förtjänst (om jag INTE skrev så skulle jag få en kniv i ryggen nästa gång jag gick ut) men det som fördjupade och gjorde figurerna mer mänskliga för mig är faktiskt de tillägg som Don Rosa tillförde till ankuniversumet. Att Barks och Rosa var olika kreatörer och att Rosa de facto ”bara” (hah) broderat vidare på en existerande grund var jag helt med på; det var tidningen (som jag brukade sno åt mig på tandläkarmottagningen och låna av kompisar) dessutom väldigt noga med att framhålla.
Men för mig så satt det där ihop. Kalle var en platt ironisk karaktär som återfanns på badringar och t-shirtar, eller så var han en tacksam mottagare för olika äventyr av diverse skapare som alltid började och slutade på Paradisäppelvägen med en skraltig bil och en oklar arbetssituation. Framtills nyligen kunde jag dra den referensen för barn när jag skulle förklara ”Status quo”-begreppet, men på senare år har även gamle Kalle glidit ifrån den yngre generationen.
Nå.
Cirka två veckor senare publicerades en artikel i Svenska Dagbladet. Det var en maffig recension som avhandlade tre seriealbum av olika serieskapare, tillhörandes olika genrer, utgivna på olika förlag, berättade på olika manér. Och det som band ihop recensionen var 1.) att alla fyra böckerna var serieböcker, och 2.) Karl. Magnus. Anka. Som en ren allegori över hopplösheten som är en vanlig komponent i många serieskapares verk, skall tilläggas.
Men jag kände igen sättet att bunta ihop verk från tidigare (betydligt sämre skrivna) SvD-artiklar, och reagerade på detta. Var? På twitter.
Åh nej. Kära @SvD, Sluta. Samrecensera. Flera. Böcker. Vars. Enda. Gemensamma. Nämnare. Är. Att. De. Är. Serieböcker. http://t.co/EYpviMxC2T
— Makalösa Fröken (@lisamedin) 22 juni 2014
Sedan skrev Johannes Klenell en rad betydligt mer frispråkiga tweets i ämnet – varav många som jag flitigt återpublicerade i mitt eget twitterflöde – och sedan ringde P1.
Först och främst: många är snabba på att säga diverse grejor om recensentens kunskap i ämnet serier. Och jag vill vara väldigt tydlig (det var jag nämligen inte på twitter) med att det är ingen tvekan om att den som skrev den här texten har koll på vad hen skriver om. Referenser till tidigare verk, blinkningar till ännu ej utkomna skapare, det är kompetenta bitar av utmärkta recensioner. Det jag främst har en biff med är vad man egentligen vinner på att samrecensera tre olika verk. Och ja, det spelar roll. Nu drar jag ett exempel, för att beskriva hur jag upplever konstkritik.
När jag var yngre brukade jag alltid sno åt mig DN:s kulturbilaga (Kulturbarn? Ja). Anledningen var ofta just recensioner av olika konstnärliga verk, och recensentens beskrivning, vilket gav en bild av vilken typ av bok/föreställning/film/musikalbum det rörde sig om. Referenser brukade fara rakt över huvudet på mig, men det målande språket fångade mig; kultur som jag kanske aldrig skulle ta del av kunde jag ändå få en förnimmelse av. Det var på detta sätt som jag fick ”fenomenet” Harry Potter presenterat för mig i en artikel om en barnboksserie som var så fängslande i sin uppfinnelserikedom att t.o.m. självmedvetna vuxna karriärstyper i Londons tunnelbana fick ett eget bokomslag för att inte behöva skämmas för sitt litteraturval.
Varje gång jag läser en klantigt presenterad serierecension (obs: inte nödvändigtvis kasst skriven, även om de två också gärna går i hand) tänker jag på det. Om man inte infriar människors förbestämda bild av vad serier är (och låt oss vara ärliga med att tecknade serier för den stora massan fortfarande förvånansvärt ofta är skämtteckningar, strippar och barnserier) utan istället utmanar den, så har läsaren en chans att söka upp de här berättelserna och fångas av dem. Om inte, så bekräftar man bilden av den nostalgiska seriehörnan i matbutiken vars glansdagar var för väldigt länge sedan.
När man snackar om serier är det rätt stor skillnad på den moderna svenska serieromanen och det extratjocka Larson!-numret som förgyllde mina somrar som 10-åring. Det här vet garanterat recensenten som skrev just denna artikel, och i ärlighetens namn hade den inte heller gett upphov till en bråkdel av den upprördhet som den tidigare serieartikeln (som jag refererade till ovan) på nätet.
Skillnaden? Twitter.
Den här artikeln är inte på något vis det värsta som skrivits i seriejournalistisk väg. Men den ger eko av en typ av journalistik som vi kanske hoppades kunna lämna bakom oss, speciellt med tanke på att Svenska Dagbladet ändå tagit seriemediet till sig och gett upphov till några av de bättre artiklarna/recensionerna på ämnet. Nej, jag tycker inte vi ska nöja oss. Helt oavsett vad jag eller någon annan tycker om verken är det viktigt att försöka nå ut till de kulturkonsumenter vars enda inbyggda relation till serier kanske är just de här schablonmässiga; och det går fint att göra genom att använda andra referenser än de som de förväntar sig.
Det var dagens rant. TL;DR – Jag gillar Kalle för vad han är, men i egenskap av ikon har han en inbyggd associationskedja.
Det mest ironiska är att nu i slutet av sommaren påbörjar jag ett fem månader långt vikariat som projektledare hos Egmont (min roll är den av en seriemanusredaktör, kan man säga) på halvtid, och vem kommer inte stå och välkomna mig på redaktionsplanet när jag träder i tjänst efter semestern?
Karl. Magnus. Anka.
