Brave new world

Förlåt att jag inte skrivit något på en månad. Förlåt att jag inte fixat bilderna.
Det har bara blivit en sådan otrolig omställning sedan jag började Leva Min Dröm (™) – jäklar, det är snart två månader sedan jag övergav regel nummer ett för konstnärer och frilansare, och de facto slutade på mitt brödkneg.
Hur har jag då råd med bröd, undrar ni? – Och svaret är att tja, nätt och jämnt. Hittills har jag i och för sig haft en sagolik tur med frilansjobb och faktiskt lyckats hanka mig fram på samma nivå som när jag betalade hyran med knegarlönen. Något lägre kanske, men jäääklar vad mycket bättre jag mår.
Det är helt sjukt vad lite ärlighet mot sig själv – och mot sina egna önskningar – kan göra.

Grej nummer två är att min sambo flyttat till Malmö och förvandlades till en särbo. Och gissa om jag var bortskämd, aldrig att jag behövde laga mat, diska och boka tvättid… förrän nu. För att inte snacka om att det är ovant att inte längre ha någon att hälla ur sig alla tankar på när man kommer hem efter att ha suttit sällskapssjuk och isolerad i ateljén i flera timmar, peh.

Fördelarna med särboendet är förvisso att a.) Han fick fucking jobb som spelförfattare, bitches! Hur coolt som helst! och b.) Jag har inte längre en anledning att åka hem tidigt från ateljén. Faktum är att jag idag, söndag, har skrivit och skickat iväg ett gäng fakturor bara för att jag hade så tråkigt. Det här kommer med andra ord att göra under för min produktivitet. Säger vi.

Sist men inte minst har det där seriösa arbetet med Utopi verkligen kommit igång. För att tidningen ska kunna växa i en större kostym måste utgivningstakten komma igång ordentligt, och det betyder att vi som arbetar med tidningen får se till att prestera bättre, bättre, bättre! Själv är jag eld och lågor över Medleys framtida planer, vänta bara ska ni få se på fyrverkerier.

Jag fixade också till mitt VISA-kort så att det ska spegla mitt ego.

Och, just ja! Ni som känner makalösa fröken en smula vet att hon inte är alltför förtjust i att höra sin egen röst. Men om radioframträdanden kan räknas som terapi måste man ändå säga att jag gjorde stora framsteg under hösten eftersom…
September inleddes med att jag var med podcasten i Hög av Serier och blev intervjuad om Medley, Utopi, serieskolor, min schizofrena serieuppväxt, och mängans betydelse. Lyssna här! (intervjun börjar på ca 08:42).

Sedan hann jag nörda loss ordentligt i Animéradions 37:e avsnitt, som är hela två timmar långt (!). Gillar ni japanskt tecknat, kan ni lyssna på vad vi tjattrade om här.

Oktober fortsatte på det japanska spåret, om än ett mer finkulturellt sådant. För att anknyta till med en tecknarkurs jag höll i Jakobsberg, samt den då pågående animéfestivalen i Kulturhuset, Animevolution, blev det ett kort inslag på Kulturradion Kino i P1. Klicka här för att lyssna på inslaget. Dessutom fick jag chansen att lista fem animéserier som låg mig varmt om hjärtat i Kinos filmblogg! Läs och fröjdas här (obs, jag vet att jag blandade ihop Jung och Freud när jag skrev om Evangelion, men cut me some slack!).

Sist men inte minst satt jag med i en panel med titeln Varför Manga? (ser ni en trend…?) arrangerad av Tomas Antila och Serieteket. Vi babblade i två timmar här, och detta filmades av en tapper åskådare (så länge batteriet orkade, i vilket fall, vilket ändå var 1,5 timme!). Kan ses här.

Ett  bibliotek utanför Uppsala.

Annars har det mest varit eremitmånad eftersom det var fler ändringar som behövde göras på kapitel fyra än det var tänkt. Vilket jag upptäckte när jag väl började ändra i bilderna. Varför är det alltid så? Skitsamma, nu är det över!

Den här veckan ska jag rita en ny stripp till Sci-Fi-bokhandelns utskick, hålla workshop för gymnasiekids och färglägga lite seriesidor. Nästa vecka blir det en dagstur till Habo med – passande nog – omväg förbi Malmö. Gudarna ska veta att jag är i desperat behov av nya stålstift. Och så är det inte fel att få träffa den där särbon, heller.