Vi är alla BD-tecknare. Angoulême – summering.

En sak som alla måste förstå angående Festival International de la Bande Dessinee i Angoulême: det är inte en mässa. Det är inte en inhängnad eller ett avgränsat mässområde där man går runt och kollar på böcker.

Det är, på riktigt, en festival. Hela jävla stan är med, och jäklar i min låda vad det är fantastiskt.

Äsch. Jag filmade och klippte ihop en liten film.

Som Fabian säger i filmen så är det här, om det inte gått fram, helt enormt.
Jag ska helt ärligt säga att jag inte hade någon aning om hur extremt stort det är med serier i Frankrike. Visst. Jag kanske ’typ’ visste att det var en enorm industri, jag kanske lovordat och snackat om utbud och spridning och yada yada, men du har fan inte sett något förrän du sett den ogenomträngliga VÄGG av människor som utgjorde köerna till de olika boktälten och signeringarna under de här dagarna i Angoulême.

Det tältet som man får kalla ’indietältet’ var, på riktigt, ”Resten av Europa”-tältet. Där hängde alltså de förlagen som inte var de sinnessjukt stora, franska förlagen. Europeiska indietältet (där förlagen inte nödvändigtvis behövde vara indie som sådana, men i jämförelse… arrgh) var dock fortfarande stort som fan, och rymde en imponerande mångfald.
However.

Gaston.

Det kommersiella tältet. Just sayin’.

I ärlighetens namn tog jag inte just några bilder under de stora säljdagarna eftersom jag proppades med intryck redan på torsdagen. DÅ fattade jag ju inte att mängden mässbesökare under de första dagarna var som en lätt vindpust i jämförelse med den storm som helgen skulle utgöra. Men tog jag bilder då? Nej. Jag kom typ inte ens in då.

Så här skall en monter slipas.

Sverige hade sin rättmätiga plats på festivalen, förutom det bokbord jag petade in en bild på här (och en i förra inlägget). Det fanns också, som tidigare nämnt, en utställning med Strindbergtema som hade svängts ihop av den eminenta Josefin Svenske. Riktigt ballt utförande, och riktigt välbesökt (när dirigerande pilar väl kommit upp). Folk verkade generellt rätt intresserade av svenska serier, och faktumet att många serietecknare är FLÄMT kvinnor var liksom OMG STOPPA PRESSARNA!

Men det var riktigt, riktigt snitsigt. Finurligt, skulle somliga säga.

Biller tillför en ny dimension i Strindbergs äktenskapliga liv.

Biller. Wow. Kärlek.

Loka fortsätter att förbluffa och imponera. Like a boss.

Hög nivå, definitivt. Utställningen åkte sedan – efter festivalen – till frankrike en sväng.

Som jag nämnde i förra inlägget levde jag mest på bröd, eller baguetter, ironiskt nog. Frankrike avfyrade de mest bedårande klyshor i det här avseendet, men så var vi också i en otroligt gullig stad stor som Östersund. Fast. Liksom, med söta bagerier överallt.

På kvällen dracks det öl på ”Le chat noir”.

Att ni ens behöver fråga.

Öl och Galago. En oslagbar kombination sedan 1872.
Fredrik Strömberg cosplayar som Kapten Haddock.

Ska väl tilläggas att det främst var de övriga europeiska förlagen som hängde på Svarta Katten. Finns viss humor i att Stället™där alla hängde råkade vara helt omöjligt att skilja från vilket söderhak som helst. Tänk Carmen. Men det var också väldigt chill och opretantiöst, så jag gillade det faktiskt!

Fredrik höll föredrag om svenska serier.

Nämnde jag det här att HELA STADEN var helt uppslukad av festivalen? Förutom att man satt upp röda banderoller/pilar/vägbeskrivningar så att man lätt kunde navigera överallt? Nå, kolla in det här då.

Det finns gatukonst, och gott om det. Men det mesta är sånt som man bara råkar traska in i, ibland dyker något upp över natten, ibland är det självklara beställningsjobb. Men satan vad mycket balla grejor man fick se.

Få se, var är jag nu… åh, bröderna Dalton! Ja, såklart.

Bara för att.

De lokala butikerna hade också fattat refrängen, och låtit skylta om lite extra bland jeans, parfymer och baguetter.

Jag hade bjudits med på grund av min medverkan (textning) i Galagos nya antologi, Rayon Frais. Detta innebar att jag fick en schysst ’Invite’-bricka, vilket gav mig tillträde till gratis kaffe och wi-fi-uppkoppling i Pressrummet. Och ett par andra ställen. Eller, alla ställen egentligen.

Den här gamla statyn? Äsch, vi hade den liggandes. Vi har hundra. C’est la vie.
Pressrummet. Oh-la la.

Pressrummet var lite som att råka traska in i Rosen av Versailles. Helt sjukt. Generellt sett hade de 1300-talskatedraler och hysteriskt fina byggnader, pelare – eller vad du nu kan föreställa dig – spridda runtom i staden som strössel. ”Äsch, den här gamla saken?” Detta mixat med helt nergångna asfina hus eller eleganta ruckel. Jag tog tusen bilder. Fick nog inte med en femtedel av allt jag skulle viljat fota.

Internationella rättigheter-tältet.

Internationella rättigheter-tältet besökte jag bara som hastigast, Fabian hade lite business att ta hand om.
Mina läppar är förseglade.
Eller äsch, åt helskotta med det – en snubbe från ett jävligt saftigt förlag bläddrade enligt utsago igenom en Utopi, stannade till vid Medley, och lär ha sagt; ”Det här… är riktigt bra”. SÅ. Och detta är anledningen till att jag kommer vara odräglig i 2 veckor framöver.

Slutsats: Jag ska komma tillbaks. Med en bok. Jag ska bli bättre, mycket bättre.
Vi måste alla jobba hårdare, göra bättre grejor, höja ribban och bryta oss in på den här hysteriskt stora marknaden. Jag tror inte alls det är omöjligt. Om vi binder vänskapsband, inspireras och lär oss lite franska kan det här bli något riktigt stort. Flera svenska serieskapare har redan infiltrerat, och lite mer franska serier här hemma skulle verkligen inte skada heller.

Det känns som en dörr har öppnats i mitt huvud.

Så. Sjukt. Inspirerande.