Observera att följande text ursprungligen skrevs i slutet av 2014, då jag nyss hade bytt förlag från Kolik till Galago. Somliga saker har ändrats sedan dess och somligt i texten har därför justerats för att inte vara direkt felaktiga; texten ”utspelar sig” däremot i dåtid.
Det här är mitt återberättande, och andra personer som jobbade med Utopi och Kolik kan ha en helt annan upplevelse. I slutet av inlägget kommer ett tillägg, skrivet i nutid.
Nu, lite nostalgi.
Fabian på Kolik Förlag tog kontakt med mig första gången när jag gick andra året på Serieskolan (2007) och öppnade redan då upp för att han var intresserad av att göra en bok. Jag var däremot grymt osäker på vad jag ville att Medley egentligen skulle bli vid den här tidpunkten, så jag följde inte upp kontakten förrän ca 2 år senare. Då hade jag insett att min idealbild av hur serien borde publiceras (serialiserad i kapitelform) inte var möjlig i det dåvarande serieklimatet och började ändå tycka att det där med bok inte lät så pjåkigt.
Grejen var att Kolik inte gav ut äventyrsböcker under denna period. Mara från Ulthar av Karl Johnsson var undantaget, och Medley ansågs av de dåvarande delägarna inte passa in i utgivningen.
Men skam den som ger sig; Fabian gick med på att ge mig feedback i rollen av en redaktör för att förbättra seriens kvalitet, trots att serien ”inte kunde ges ut”. Vi bollade även lite andra serieidéer, den mest framträdande var en skräck-serietidning kallad Alena som höll på att bli verklighet (med Kim W Andersson samt den fantastiska Berit Viklund vid rodret). Under tiden förde jag lite samtal med andra förlag.
Hösten 2010 utannonserades tidningen Utopi, där Medley skulle komma att gå som följetong i sin helhet, utan krav på slimmat sidantal. Jag anslöt mig till Kolik, skrev på utopisternas manifest och jobbade därefter stenhårt.
Vi hade en releasefest i mars 2011. Jag anlände i rosa peruk och en futuristisk klänning med slängkappa.
Utopisternas manifest
Initialt var den allmänna känslan: superglad. (Även: Överväldigad. Positiv.)
Det ultimata formatet för min serie kunde mot alla odds bli verklighet (!), och från och med slutet av 2010 tills slutet av 2012 levererade jag ett Medley-kapitel var tredje månad.
Men mycket hände under den här perioden och det var inte alltid helt självklart huruvida vi alla jobbade mot samma mål. Anslaget var verkligen storslaget: i Utopis manifest förkunnades att ”pendeln hade vänt” vilket var en formulering som inte upplevdes som helt problemfri. Det fanns självklart en vilja att framstå som orädda våghalsar som skulle ta över (serie)världen, men nu i efterhand misstänker jag att vi som redaktion saknade erfarenhet och kunskapen.
Utåt sett var redaktionen lite som ett svetsat kompisgäng, familjäriteten var också gissningsvis det som fick många av kreatörerna att känna lojalitet och tillhörighet.
Jag tänker inte gå igenom allt som var bra och allt som var dåligt (för vi hade våra beskärda duster), men att teckna för Utopi och samtidigt tjäna ihop till brödfödan (först genom deltidskneg, senare helt och hållet genom frilansgig som tecknare och föreläsare) var tufft. Osäkerheten var dessutom påfrestande för nerverna och självkänslan.
Vi jobbade ändå alla hårt för tidningen – gratis – huvudsakligen för att vi ville att den skulle växa och bli något större. Att en tidning som Utopi alls kunde existera var något stort, något viktigt. Och det vill jag att alla ska förstå.
Så
I början av 2013 kom första volymen av Medley ut, över 200 sidor tjock (!) med en hel del bearbetat material.
Jag hade slagits med näbbar och klor för att behålla vissa saker som var viktiga för mig under jobbet med boken, andra hade jag fått kompromissa bort; en del ångrar jag fortfarande. Lyckan över att boken äntligen var klar infann sig inte riktigt, processen hade manglat ut det mesta av lusten och det enda som verkligen nådde fram och genuint kändes bra, belönande och riktigt var hur glada mina läsare blev över att äntligen få läsa hela äventyret.
Missförstå mig rätt: jag var glad, men jag var glad över att vara klar. Det var fel sorts glad. Det var mer lättad. Det tog mig lång tid att förstå skillnaden.
Boken kom ut på Seriecentralen (Egmonts plattform för digitala serier till dator, surfplatta och smartphones) och blev sedermera nominerad till seriepriset Urhunden för bästa originalsvenska seriebok. Alla de här sakerna gjorde att känslan lättade, men den försvann inte.
Det var jobbigt att till slut komma till Den Stora Insikten att jag och Kolik inte kunde, eller borde, fortsätta ihop för evigt.
Därför
När jag ett par år tidigare hade nosat mig för efter ett hem åt Medley, så var inte Kolik bara det bästa alternativet – nej, vad mig anbelangade, var de på sätt och vis det enda alternativet eftersom de faktiskt tillät mig att publicera serien kontinuerligt i ett format jag var bekväm med.
Att Utopi och Kolik tog in mig, lät Medley vara Medley, och skapade en plattform för en typ av serier som var gravt underrepresenterade efter att mangautgivningen tvärbromsat några år tidigare, är stort – och att ge ut Utopi var (och är, forfarande) en enorm kulturgärning.
Precis som jag är stolt över de insomnade projekten Myling Media och Ateljé Otecknad är jag stolt över att en gång ha bröstat upp mig med resten av Utopi-gänget och kaxigt förkunnat att ”Vi ska ändra hela seriekartan!” i en rad tidningar (bland annat DN Kultur).
För på sätt och vis gjorde vi det.
Trots allt
Jag har jobbat med Kolik så länge att jag är ovan vid att inte jobba med Kolik. Just nu ska jag vara helt ärlig med att jag inte kommer att sätta pennan till pappret första januari och sedan teckna stenhårt varje vaken stund: jag kommer över huvud taget inte att ägna mig åt serier förrän i vår, då mitt nuvarande vikariat på Egmont i Malmö avslutas. Det är en konstig känsla, att ha fullkomligt omslutits av någonting under så lång tid och plötsligt finner man att ens egenskaper går utmärkt att använda till helt andra saker. Jag tror att det är nyttigt, men det är en underlig känsla. Jag lär mig just nu mycket som onekligen kommer att vara nyttigt att ha med i framtida projekt.
Tills vidare ska jag hitta tillbaka till det lustfyllda, fräna och inspirerande med Medley. Och denna gång ska jag se till att dela med mig av godbitarna på vägen.
— Lisa Medin, december 2014
Tillägg, februari 2018
Det har gått lite mer än tre år sedan jag skrev texten ovanför. Jag satt på mitt dåvarande uppdrag som projektledare på Egmont i Malmö och redigerade manus, då jag fick veta att Kolik skulle lägga ner sin äventyrsutgivning. Vid det laget hade jag sedan ett par månader tillbaka kommit överens med Mats och Johannes på Galago om att de skulle ta över serien, men nyheten att Kolik skulle lägga ner den delen av utgivningen som innefattade Medley snabbade på processen.
Det tog mig lång tid att över huvud taget vilja skriva och teckna Medley igen, för Kolik-tiden hade varit intensiv och rufsat till mig rätt rejält. Under 2015 bara skrev jag. I början av 2016 började jag rita upp ett av kapitlena, insåg att jag börjat i fel ände och började istället teckna upp hela boken i bildmanusform; och så, i slutet av året, fanns en försvarbar del av boken upptecknad.
Och lusten att berätta kom faktiskt tillbaka med tiden, även om det gick långsamt.
Jag ångrar inte Utopi, och ibland kan jag till och med sakna det, eftersom jag – när allt kommer omkring – jobbar som bäst med deadlines (trots att de verkligen gick hårt åt mig när det begav sig). Men tiden för just den tidningen, är över.
En ny Utopi
Den uppmärksamme kan ha märkt att Apart förlag tog över rättigheterna till tidningen 2016, men väldigt lite har skrivits om saken. Jag har under de senaste åren haft kontakt med Johan Kimrin på Apart i ett försök att skaffa mig lite koll (Medley kan eventuellt ingå i dessa planer, men vem vet).
Som ni säkert listat ut, är det inte helt lätt att ge ut en serietidning/-magasin i Sverige idag, av anledningar som jag bland annat tog upp i texten jag skrev om seriebranschen för Underlandet.
Det Apart kämpar med nu, är (förutom att hitta ett rimligt sätt att göra de existerande prenumeranterna nöjda) det här att få igång tidningen och – desto viktigare – hitta ett sätt att bära den. Med andra ord, en breddad målgrupp, ekonomisk bärkraft (det som ska dra in pengarna) och en rimlig arbetsbörda. Det sistnämnda hade Koliks Utopi stora problem med, och förmodligen alla kulturtidskrifter också för den delen.
Johan har pratat en del om att köra en Kickstarter, och efter Kim W Anderssons framgångsrika kampanjer för Alena, Astrid – Vulkanmånens Kult & Love Hurts Deluxe – samtliga av eller i samarbete med Apart – känns den tanken inte alls främmande. Förlaget har också ett antal licenstitlar att backa upp med (som är billigare att publicera per sida än originalmaterial) och samarbeten har inletts med ett gäng aktörer som har engagerade fanskaror. Så chansen att se en ny Utopi resa sig ur askan är inte noll, även om en del arbete kvarstår.
En sak som man ska vara medveten om, är att en tidning precis som Utopi kommer vi förmodligen aldrig att se igen. Något annorlunda, absolut. Kanske bättre, kanske mer eller mindre ambitiös eller amatörmässig – men inte likadan. Och det är något vackert i det, att tänka sig att ingenting i seriebranschen är för evigt. Allt som finns idag har någon en gång skapat, och bara det faktumet är jag oerhört tacksam för.
RIP Kolik Förlag, 2005 – 2017
På bokmässan 2017 hölls en stor bokrea på resterande titlar, i samband med att Josefin Svenske gick ut med att Kolik förlag skulle läggas ner. Igen, ingenting är för evigt, men många skulle nog ändå säga att Kolik gick ut med flaggan i topp. Förlaget gav ut böcker som hade bra cirkulation och räckvidd, in i det sista.
Josefin och Fabian jobbar idag som förläggare på Rabén och Sjögren och är huvudansvariga för deras stora barnseriesatsning som (av allt att döma) går alldeles utmärkt.
Comments 1
Utopi var en fantastisk tidning och jag väntar spänt på nästa nummer…eller nåt. Väntar även spänt på fortsättningen av suveräna Medley. Hoppas att den en dag kommer ur pennan, ner på papper och sen i pränt. Sen ska jag bara köpa och få den signerad som den första. 🙂