2019 har hittills varit smockat med frilansuppdrag. Inte överdrivet många seriesidor, istället: stålar! Vilket i förlängningen förvandlas till tid att rita serier, men ändå.
Första kvartalet lider alltså mot sitt slut, och jag har hunnit med orimligt mycket. Workshops på flera bibliotek och skolor, konceptteckning/storyboards, stripp, tidningsillustration, en barnbok, samt ett bokomslag. Just nu jobbar jag på en affisch. Det har – enkelt uttryckt – varit lukrativt att vara Lisa, och överlag har utsikterna att kunna rita serier ostört förbättrats avsevärt.
För det är ju ändå grejen; jobba för att äta är stort, men att äta och ha råd att teckna serier, oj oj oj, då snackar vi.
Rita för att rita
Enkel grej: jag gillar att frilansa som illustratör och föreläsare. Det är skoj, och klår de flesta (eller: typ alla) andra jobb jag haft.
Dessutom, saker som jag lär mig genom att teckna för andra, gör mig också till en bättre serieskapare när jag väl tecknar för mig själv. Manér jag jobbat fram genom att, i alla år, göra saker för min egen skull är i sin tur fundamentet för min ”frilansstil” så det är en fin cirkel.
Samtidigt, att kompromissa är nyttigt.
Ett återkommande problem är att jag generellt sett pillar liiiite för länge och är liiiite för kräsen när jag tecknar Medley. Det är oftast inte en bra grej – att ge sig själv obegränsat med svängrum alltså – och som en följd är det ofta under de korta spurter när jag släpper på perfektionismen som sidor faktiskt blir klara. En överarbetad seriesida är inte heller nödvändigtvis mer njutbar.
Det finns en klar korrelation här, mellan hur jag gör mina egna serier och faktumet att jag aldrig gjort en riktig, avslutad 24-timmarsserie. Eller knappt en timserie, för den delen.
Bildmanus! Och blixtar. För att, varför inte?
”Det är bättre att bli klar!”
…är ett sant och vackert mantra som alla borde sträva efter. För den belöningen man känner när något faktiskt blir klart är helt enkelt obetalbar.
När jag tecknar för en uppdragsgivare existerar inga sådana skrupler. Bilden ska bli klar, den ska kommunicera, och gärna inte se helt pjåkig ut heller. Deadlines skall följas. Ibland spiller såklart den inställningen över till Medley-skapandet, och förhoppningen är ju att jag ska känna att det går att balansera snabbhet och kvalitet i det egna skapandet; det är ändå något jag kämpat med så länge jag tecknat serier.
Mer Medley
Men! Nu händer det grejor. Det finns ett kapitel ur Medley 2 som varit klart rätt länge nu, nämligen kapitel 10 (tekniskt sett kapitel 2 i bok 2). Den planerades ursprungligen för att funka som en teaser inför boken – som en bilaga till Galago – men eftersom det fortsätter att dröja tills boken är klar gör jag nu istället en liten specialare, i form av ett fansin.
Medley: Mixtape – ”Allt väl, fru kommissionär?” innehåller 40 sidor högklassigt röj och trycks upp i en mycket snäv upplaga lagom till Stockholms Internationella Seriefestival 2019 som hålls på Konstfack den 6:e – 7:e april. Passa på att komma förbi om ni vill ha den!
I nuläget planerar jag inte att trycka några nya exemplar, utan betraktar detta som en provomgång.
Medley: Mixtape. Observera att det inte är folietryck eller nåt sånt fancy, det är den Art Deco-inspirerade grafiska profilen som luras.
Det är läskigt på många sätt, inte minst eftersom det nu är tio år sedan jag sist tryckte upp och sålde ett fansin själv. Om man inte räknar Människomaskinen från 2014, men den gav jag ju bort gratis.
Innan Medley började gå i Utopi 2011, så gav jag ut Medley själv, som fansin och small press. Jag tryckte upp tidningarna och sålde på mässor (mest SPX, ärligt talat) samt via distributörer/nätbokhandlare. Men någonstans tröttnade jag på att göra allt själv, började leta förlag och… ja, resten vet ni. Jag skulle däremot ljuga om jag sa att jag aldrig hade saknat det. För det är något speciellt med att bestämma allt själv. Det är lite som att besöka en gammal vän.
Varför just kapitel 10 då? Måste vara svårt att hänga med i storyn om man hoppar över första kapitlet?
Nej, det tror jag inte. Det här specifika kapitlet har legat i pipeline för att kunna göras som en promo/särtryck/etc, så det är ett av få kapitel i boken som inte har särskilt många scener som berör Den Större Handlingen™ utan funkar hyfsat bra fristående.
Segar inte fansinjobb ner arbetet med resten av boken då? AHEM.
Njaaaaa. Alltså, jo. Det är väl klart att själva ihopsättande av trycksaken tar av min tid – tid som jag således inte lägger på att rita – men själva innehållet har varit färdigt i cirka 1,5 år. Helt ärligt är jag mest trött på att rita för byrålådan när det ändå tar såpass lång tid att göra serier, oavsett om jag visar upp något på vägen eller inte. Så det här är en egocentrisk kärlekshandling, på gott och ont. Gissar också att mycket har hänt på fansinscenen sedan sist jag gav ut och sålde någonting själv, och vågar inte ha några större förhoppningar annat än att folk ska tycka om serien.
Och viktigast av allt: nu ska ni äntligen få se Welle!!
Welle? Är inte det han i Människomaski–
Shh!! Shhhh…!
Okej, du har övertygat mig. Var kan jag köpa detta fantastiska verk?
På tre sätt:
- Direkt från mig, på Stockholms Internationella Seriefestival (AKA SPX) på Konstfack, helgen 6-7:e april.
- Direkt från mig, via postorder – då tillkommer porto, obs!
- Direkt från mig, i en skum gränd på Södermalm (eller motsvarande)
När de är slut, då är de slut. Så om du är sugen, passa på!
