24-timmarsserien i Åmål

Det känns snurrigt att det redan gått en vecka, men förra helgen tog jag mig an en av de mastigare utmaningar man kan göra som serietecknare: 24-timmarsserien! Eller, som den ursprungligen heter: 24-hour comics day.

Utmaningen? Att teckna en serie på 24 sidor på 24 timmar. Och att detta dessutom ägde rum i nådens år 2024 måste bara vara ödet!

Vad är 24-timmarsserien?

Det här är en utmaning som de flesta serietecknare känner till. Vanligen utsätts man för den i någon form om man går en serietecknarutbildning (japp, det finns flera sådana!) men jag har stött på den många gånger i en rad olika former. Den etablerades för 34 år sedan (!) av serietecknarlärogurun Scott McCloud tillsammans med kollegan Steve Bissette som en kreativ utmaning och har sedan dess spritt sig över världen – särskilt de senaste 20 åren. Under detta dygn sitter folk i en massa olika länder och gör utmaningen. Nybörjare som proffs.
Själv har jag deltagit (och misslyckats) många gånger, och ibland har jag t.o.m. varit med och arrangerat det!

Som jag skrev i introt till inlägget, går utmaningen ut på att man skriver/storybordar, tecknar, textar och tuschar 24 stycken seriesidor på lika många timmar. Galet, såklart.

Blir det bra? Definitionsfråga.
Lärorikt? Absolut!
Och även om det är tufft att köra på under helt helt dygn (något som jag starkt avråder till i alla andra sammanhang, det är inte nyttigt att skippa sömn regelbundet!), är det också något av de mest givande grejorna man kan göra om man vill lära känna sig själv som serietecknare.

Nu är det dock säkert 10 år sedan jag senast försökte mig på utmaningen. Och jag trodde faktiskt inte att jag skulle göra ett sista (!) försök, för det kräver så himla mycket av en som tecknare och berättare.

Men… varför?

Anledningen är enkel. Jag har aldrig tidigare klarat den här utmaningen.

Jag inleder alltid med att vara för ambitiös (”Det ska bli en grym äventyrsserie och sen ska den användas si och så…!!”), eller så har jag inte förberett mig tillräckligt. Vanligtvis inser jag att loppet är förlorat någon gång inpå småtimmarna, följt av panik, ångest, sista-minuten-kamp, och nederlag.
Och detta händer, i nån mån, varje gång.
Så, med dessa nederlag i bagaget, vad fick mig att vara med denna gång?

När stjärnorna står rätt

När jag först fick nys om att Seriefrämjandet skulle arrangera 24-timmarsserien i Åmål – och att både mat och boende var inkluderat i den högst överkomliga deltagaravgiften – så blev jag genast mycket nyfiken.
Stora problem som oundvikligen dyker upp när man ska göra den här utmaningen är ju att man behöver 1.) en plats att skapa, 2.) kunna gå utan och vila, och man behöver 3.) äta. Om dessa ganska fundamentala problem elimineras, så känns ju upplägget genast mer lockande.
Men jag velade. Länge. Såpass länge att när jag faktiskt började känna att det här var något jag ville göra, kunde jag inte längre hitta nån info om eventet.

Besviken nämnde jag att jag hade missat chansen för en annan deltagare, som förvånat påpekade att evenemanget visst tog emot deltagaranmälningar. Man hade helt enkelt inte lagt upp någon lättillgänglig info på nätet, infon fanns undangömd i ett par sociala medier-inlägg.
Konstigt sätt att hantera det hela på, men phew! Så jag slog till.

Ambitioner

Jag hade som ambition, ända tills ett par veckor innan evenemanget, att det hela skulle mynna ut i en Medley-sidoserie som jag skulle kunna använda för det supermegaballa Medley-projektet som går av stapeln nästa år och som jag kommer ett nämna längre fram, men så blev det inte.

Ingen av de berättelserna som jag planerade att värka ut var färdiga. De passade inte in, det var inte dags för dem ännu. Mer och mer insåg jag att jag behövde göra nåt annat. En story baserat på nåt som hade legat och pockat i mitt undermedvetna under ett par år. En story som inte hade en tydlig plats, den har ingenstans där den kan publiceras, den är personlig – och den går rakt emot allt jag gjort hittills.
Men nu var den ändå här. Den ville inte släppa taget och tydligen var det nu den skulle komma ut, i en eller annan form.

Let’s go to #%$ Åmål

Detta måste sägas: det här var den mest behagliga och smidiga versionen av 24-timmarsserien jag varit med om. Att inte behöva tänka på allt som berörde det praktiska runt arrangemanget var ljuvligt. Vi som deltog – vi var 4 deltagare då en person blev sjuk – fick alla måltider serverade till oss, vi hade varsitt hotellrum och ett helt hus med flera rum där vi kunde husera bäst vi ville.

Vanligast är att man kör igång utmaningen kl 12, men vi körde igång redan kl 10 på förmiddagen.
Först satt vi tillsammans och skissade, tänkte, lyssnade på musik, bara för att komma igång. Allt är spänt, allvarsamt, kanske också lite spännande. Sen började tecknandet komma igång mer, man slappnade av och började småprata, sjunga, falla tillbaka i kreativt tänk, och vips var klockan åtta på kvällen – dags för amerikanarna att komma gång! Så vi kopplade upp till mötesprogrammet Zoom.

Känslan att prata med folk (mestadels amerikaner) som satt och gjorde 24-timmarsserien, precis som vi, piggade upp oss rejält. Vi var liksom redan 11 timmar in när de började, så en del flams och skoj förekom.
… Men eftersom alla var i lite olika faser delade vi upp oss och lät datorn stå kvar i samma rum så att de som ville vara med på videoströmmen kunde fortsätta hänga där, och de som behövde lugn och ro kunde gå undan.

Sedan ballade tyvärr videoströmmen ur. Tänker inte beskriva exakt hur, men ni som någon gång varit med om att en utomstående stolle kommit in i ett videomöte för att krascha mötet och ställa till djävulskap kan nog föreställa er.

Det blir alltid värre framåt natten

Natten rullade på. Jag hade haft min kaos-period redan på eftermiddagen (då jag ifrågasatte samtliga beslut som hade nått fram till där jag var) och även återhämtat mig från denna, men flera gånger satt jag och undrade vad i helskotta jag höll på med, hur detta skulle gå. Till slut infann sig dock något slags lugn. En förlikning vid sakers tillstånd.

Och rätt som det var, hade jag landat på 24 sidor. De var inte vackra, de saknade tusch och stadga och var helt och hållet i digital blyerts, jag hade inte hunnit renteckna allt… men de fanns!

Titeln som jag blev tilldelad i början var ”Berättelsen som inte ville berättas” och det stämde i och för sig in ganska bra. Men jag skulle nog ge den en riktig titel, om jag gav mig på den igen.
För det skall sägas; det finns ingen plan (eller press!) att göra någonting med den här serien. Den bara blev, helt enkelt.

I mål

Något annat som blev, var hela tre timmars sömn (!) innan jag gick upp och rentecknade några sista sidor. Vi gick i mål en hel timme innan utsatt tid (24-timmarsserien på 23 timmar!) och fick därmed en god hotellfrukost, innan de som ville kunde ta en lur och återhämta sig efter den stora utmaningen.
Jag hade ju redan tagit en vilopaus, så passade istället på att ta en promenad – med min nya bekantskap Andrea, AKA Noukah – och utforska Åmål! Det gick ganska snabbt. Men det var fint.

Efter att ha packat ihop och checkat ut traskade vi tillbaka till Litteraturhuset där vi gick igenom varandras serier och åt pizzalunch. Sedan bar det av hemåt.

Det har gått drygt en vecka sedan dess, och jag är tillbaka i min egen lunk igen. Men att ha fått lyxen att bara bryta av allt för att fokusera på en enda grej en hel helg, det var otroligt välbehövligt.
Jag rekommenderar verkligen starkt att, som serietecknare, hoppa på en sådan här utmaning om chansen uppenbarar sig. Särskilt om mat och boende ingår! Ni kommer att upptäcka saker med er själva som kommer att få er att växa som berättare och som tecknare.

Det var väl allt, tror jag.

Nej STOPP vänta lite, du nämnde nåt om Medley förut…?

Ja! Just ja. Jag jobbar på en ganska stor (för mig!) grej för Medley, något som kommer att avslöjas under nästa år. Har funderat över om det är någon mening att starta upp ett nyhetsbrev eller så; men säkraste sättet i nuläget att inte missa något om det som är på gång, är att följa mig på de sociala medier-plattformar där jag är aktiv.
I nuläget hänger jag på Bluesky och Instagram. Lite också på Facebook, även om jag inte skriver så ofta där. Kanske svänger jag ihop en sida här på webbplatsen också. Vi får se!

Jag uppdaterade förresten också illustrationsgalleriet här på hemsidan ganska nyligen, med bilder från den sista Dogstars-boken. Ta gärna en titt!