Below you'll find a list of all posts that have been tagged as “SIS”
På något sätt, mot alla odds, blev det ett sprillans nytt minialbum! Eller, ny-gammalt. Okej, låt oss spola tillbaka. Tidigt i våras, när Den Hektiska Workshopperioden™ var på väg att ta slut insåg jag att det även var absolut sista chansen att boka utställningsbord på Stockholms internationella Seriefestival. Men tiden var knapp.
Sedan min förra bok kom ut – den fyller nio år detta år! – har den långsiktiga ambitionen varit: ”När jag inte har frilansjobb ska jag fokusera på att teckna serier”. Det har varit på gott och ont; eftersom jobben har blivit fler och fler, så har tillfällena att teckna serier oundvikligen blivit färre. Sedan har jag fortsatt upprepa det där mantrat, …
2019 har hittills varit smockat med frilansuppdrag. Inte överdrivet många seriesidor, istället: stålar! Vilket i förlängningen förvandlas till tid att rita serier, men ändå.
Efter en mycket behaglig ritperiod (också känd som månaden april) har det åter blivit dags att rikta blickarna mot serie-Sveriges största händelse under hela året: Stockholms Internationella Seriefestival! Som vanligt är det pirrigt, stressigt och roligt nu veckan inför.
Det har gått bra på sistone. Och med ”bra” menar jag att det rullat på både ekonomiskt och kreativt (något som verkligen inte alltid sammanfaller). Mina serier får uppskattning, jag producerar roliga idéer och har för tillfället rätt gott om skojiga små uppdrag.
Prag får vänta. Jag har andra brådskande saker att skriva om! Somliga är livsviktiga, andra är mest kul (men ändå viktiga) och då har jag ändå huggit bort en massa saker för att inlägget inte skulle bli aslångt och innehålla en miljard bilder. Here goes.
Tjuvtitt från Utopi #9. I nästa nummer av Utopi kommer jag inte att delta med ett Medleykapitel – istället ska det vara någon slags fotoreportage där man ser hur jag gravallvarligt tecknar slapstick. Skrattfest? Vi får se. Känns lite konstigt, så… Äsch vad fan, vi drattar på med omslaget! Det färdiga, riktiga omslaget alltså. Baksidan är också fin, kolla …
Det var fint, det var kul, det kändes sorgligt, och ändå var allt sig likt. Nästan, i alla fall. Som Kristiina velat. Minnesstunden för Kristiina ägde rum på fredagen. Liveband, utställning och oj vad fina tal. Det var en konstig känsla att bli glad över att se alla – att känna glädje över SPX och att så många var samlade …
