Below you'll find a list of all posts that have been tagged as “vardag”
Förlåt att jag inte skrivit något på en månad. Förlåt att jag inte fixat bilderna. Det har bara blivit en sådan otrolig omställning sedan jag började Leva Min Dröm (™) – jäklar, det är snart två månader sedan jag övergav regel nummer ett för konstnärer och frilansare, och de facto slutade på mitt brödkneg.
Vi har äntligen anlänt. Hoppets månad. Här startar allt. Eller så startar det om. Anyway. Den här månaden jobbar jag på en lågstadieskola i Järfälla. Det är bra med temposkiftning, men OJ vad utmattande det är att vara engagerad, lyhörd och påhittig oavbrutet i flera timmar.
Jag är inte död. Sååå jag fick min deadline uppskjuten lite lite lite till. Det har varit så många förseningar med Utopi den här sommaren, så det har verkligen inte varit kul att ligga så mycket efter i planeringen som jag gjort.
I förra avsnittet av Makalösa Fröken Medin… Efter en tuff och spännande vår skulle vår hjältinna äntligen ta sig an det tredje kapitlet i sviten Medley – det sista med övergripande omteckningar, det första med i princip orörda sidor (?) och även en helt nytecknad scen. En slags milstolpe. Något att se fram emot!
Stef påminde mig i ett inlägg på twitter om en sak jag är sinnessjukt intresserad av, men som jag kanske inte lyckas få tillfälle att ranta om alltför ofta. Så, nu när det är mulet och svalt kan man med gott samvete nörda loss.
Just nu är jag besatt av två saker: 1. Fritid – speciellt helger då, söndagar i synnerhet. 2. Skriva manus. Mer info nedan. Föga förvånande är det två saker jag för har haft svårt att få tid till den senaste månaden.
Såhär ser jag ut just nu (dock inte så mängasnygg): Kära Örebroare. Efter många års trogen tjänst, har min plattång slutligen givit upp. Detta samtidigt som jag skaffade en frisyr som är helt beroende av att man brutalplattar halva håret för att det ska se drägligt ut.
Jag producerar just nu seriesidor som (enligt mig) inte bara är rätt snygga, det går dessutom i rasande takt i förhållande till hur jag vanligtvis arbetar. Men allt har ett pris. Mitt kommer i form av indragen fritid och en långsamt stiiiigande stressnivå som nu har lett till att jag fått skjuta upp deadlinen IGEN.
Känns inte riktigt som jag fått in snitsen med bloggningen. Jag vill liksom vara sådär blasé och världsvan och skriva inlägg lite på samma sätt som när man tar första dagens kopp kaffe – en vardaglig ritual som inger trygghet, en självklar handling utan större ansträngning.
